Man tager vad man haver... tatueringar

 Bokmärkesänglen bleknade med tiden och gjordes om. Sen tröttnade jag på änglar.

I mitt "riktiga" skafferi är det glest på hyllorna. Där finns mest kattmat och litet konservburkar med krossade  tomater, skivade champinjoner och oliver, inlagd gurka och nån halvgammal pastaförpackning...Det ser bättre ut i "bloggeri-skafferiet" där det finns flera tänkbara inläggningar att välja bland när inspirationen tryter och en "konserv" får duga. Jag letar och bestämmer mig i dag för "Tatueringar".

En ny fjäril växer fram...

Utan att fördjupa mig historiskt i denna kroppsdekorations symbolik eller syfte så nämner jag bara att traditionellt så visar taueringar en slags grupptilllhörighet, religiös eller värdslig. I västvärlden har ofta de från högre samhällsskikt sett ner på detta sätt att visa vem man är då det var vanligt att sjömän och kåkfarare tatuerade sig och det alltså inte var riktigt salongsmässigt och "fint". 

Idag har tatueringar blivit mode över hela världen och jag har sett en uppgift om att just svenskar i åldersklassen upp till 50 år skulle vara världens mest tatuerade folk - frånsett s.k. naturfolk. Att få sin egen tatuering gjord av en särskilt erkänd tatueringskonstnär  - en tatuering som ingen annan har - kan kosta skjortan - och  t.o.m. en riktigt dyr sådan...

Av bokmärkesängeln blev det en jättefjäril

Jag var 55+  när jag bestämde mig för att göra min första tatuering. jag letade fram ett eget motiv och släpade med mitt gamla bokmärkesalbum till tatueraren för att visa vad jag ville ha. Dumt nog valde jag då ryggen som är ett av de värsta ställena - och jag trodde jag skulle krevera! Men klar blev den till slut min bokmärkesängel! Ett eller annat  år senare var det dags att bygga på för man blir liksom biten av detta att gadda sig och fyller på mer och mer...

Till skillnad mot ryggen så bekom mig överarmen nästan inte alls

En och annan litet nedlåtande kommentar har jag väl fått och några sneda blickar också men de har varit väldigt få totalt sett. Då har jag ofta svarat att "Dög det till gamle Kung Fredrik (av Danmark - far till nuvarade drottning Margrethe) så duger det åt mig med!" Han hade nämligen varit på sjön och var tatuerad. Det brukar täppa till för fler beskheter! 

Vad jag däremot har fått är massor med komplimanger, ssk för den fjärilsslinga som sitter i "urringningen" och uppåt axlarna. Helt okända människor, både män och kvinnor, har kommit fram och sagt att "Åh så vackert och smakfullt". Senast var när jag satt i matsalen på min förrförra kryssning i november 2012. Vid det tillfället var jag klädd så att inga tatueringar syntes. Då kom det fram en man till mig och frågade om jag var "The lady with tattoos" och när jag bekräftade detta så sa han bara att han ville tala om hur fint det såg ut!  Sen gick han. Sånt blir man glad av att höra!

Nu tror jag att jag är färdigtatuerad - det känns så. Den senaste och största tatueringen gjordes i somras. Jag tog mod till mig och bestämde mig för att tatuera hela ryggen. Dels hade jag ledsnat på bokmärkelsängeln eller tyckte snarare att den inte passade in bland fjärilarna trots samma kategori, dvs flygfän, dels skulle min tatuerare, en argentinare gift med en finska och deras två små söner, flytta till Finland så jag befann mig i tidsnöd. Arbetet var ganska stort och det var alltså ont om tid att få det klart och det kändes litet pressande. Det gjorde rent ut sagt för jävligt ont och jag fick nog av detta koncentrerade arbete. Kroppen eller min smärtgräns sa ifrån...

Nytatuerad tumme/pekfinger. De intensiva färgerna blekar sen

Nu är det nog för min del men jag är fortsatt intresserad av tatueringar som konst  - och prov på uthållighet!