Ekvatorn

I dag är det fjärde dagen till havs (Stilla Havet) och idag har vi också passerat ekvatorn. Med anledning av detta spexade personalen med norske kaptenen  i spetsen till det litet när kung Neptun med drottning och följe gjorde visit ombord. Ett uppskattat inslag av de flesta utom kanske av det stackars gäng av  utvalda karlar som beordrades fram och fick råa ägg knäckta i skallen, därefter tomatsås och kokt pasta och sedan vetemjöl. Men inga sura miner för det. Jag tror att amerikaner är mycket för såna där litet larviga barnsliga lekar - tycker mig ha sett det i andra sammanhang. Sånt som de flesta andra av oss skulle tycka vara litet pinsamt eller skämmas över. Full fart var det i alla fall och stämningen var det inget fel på heller!

Det gungar och gungar och jag undrar om det inte är därför som vi är så trötta. Det är  oftast inte jättemycket men konstant. Längre fram närmare Australien har jag hört att det kommer att gunga ännu mer så det är väl bara att vänja sig. Det gungar inte så jag mår illa men det är svårt att gå trots rullatorn så jag sniglar mig fram ombord.

Det är ganska slöa och slappa dagar. Jag sitter relativt ofta på soldäck (i skuggan) och läser vilket jag knappt har tid med hemma då jag ofta fastnar vid datorn. Här är det alldeles för dyrt och långsamt för att fastna….

Träffade i eftermiddags på det par som vi delade minibuss med när vi skulle till Pearl Harbor för ett tag sen. Vi visste att vi skulle iväg på samma kryssning men bland alla dessa människor är det inte så lätt att springa på varandra. De berättade att de anmält den otrevlige chaufför vi hade på de resan dit till företaget. Jag anmälde ju bara till hotellet och de verkade de ju inte bry sig där.

I matsalen delar vi bord med ett äldre australiensiskt par. Det är egentligen ett bord för sex personer men vilka de två återstående gästerna är vet vi inte för de har inte visat sig ännu. Antingen äter de uppe i buffematsalen  där man inte behöver klä sig "fint" eller så har de bett om att få byta bord vilket inte är ovanligt. Det är alltid det första jag gör när jag kliver ombord på en ny kryssning. Jag kollar vilket bord jag fått och om det är "bra". Brukar också fråga om det är engelsktalande medresenärer vid bordet. Är jag inte nöjd med bordet ber jag att få byta. Den här gången behövde jag inte det. Jag blev ganska imponerad av frun i herrskapet som vi delar bord med. Jag vet inte vad för sjukdom hon lider av men antar att det är diabetes. I går efter måltiden tog hon diskret fram en liten orange sak som jag först trodde var ett rör med läppglans. Men hon körde den rätt in i i buken genom klänning och allt! De är väldigt matfriska detta äkta par och brukar äta åtminstone tre förrätter och ibland två varmrätter också. Samt ett par efterrätter.... Någon av alla de förrätter de beställde in i går kväll tyckte vi luktade litet illa. Sonen frågade mig om jag inte tyckte att det luktade kattpiss och ja, visst kände jag en dragnig åt det hållet. Sen gick jag runt och tyckte att hela fartyget luktade kattlåda….Idag är den doften och känslan tack och lov borta!

I kväll, precis innan middagen,  var det ett   s.k. "Wellcome Back- party"- för återvändade gäster och vi bjöds på mängder med små goda kanapeer och vin till. Nästan hela staben av "guldränder" - jag ser inte skillnad på graden - stod uppradade när alla vi gäster tågade in där förfriskningarna fanns och där kaptenen skulle hålla tal mm. Detta fartyg, "Radiance of the Seas" har faktiskt en svensk kapten men då han nu är på semester så tjänstgör en norsk kapten i hans ställe. Han drog faktiskt en Norge-historia men det fattade nog inte de andra gästerna utom vi 5-6 svenskar som är ombord och ungefär lika många norrmän. Men vitsen gick hem ändå hos övriga ca drygt 30 olika nationaliteter ombord! bland gästerna.

Kung Neptun med drottning

Efter välkomstpartyt var vi så mätta och jag blev efter det enda glas mousserande vita vin jag drack helt snurrig i bollen och trött. Så det blev inga andra kvällsaktiviteter för oss, inte ens teaterbesök för min del då jag inte var så tänd på kvällens program - Country and Western. Tyckte inte det var värt risken att sitta och sova i en teaterfåtölj utan försöka krypa till kojs tidigt gungad till sömns av vågorna.

Och precis medan jag sitter och skriver dessa rader så ringer min mobil - mitt ute i oceanen. Hur är detta möjligt? Jag har inte roaming på, inte internet och hur sjutton kan samtalet gå fram från Spanien???  Via samma satelit som internet?Om nån vet så var snäll och tala om detta för mig!

Ägg- och pastagubbar täckta med vetemjöl och tomatsås.

 I morgon skall vi lämna ifrån oss våra pass för då kommer fransk polynesiska  myndigheter ombord och vill granska oss. Dag 7 på denna kryssning blir det så äntligen strandhugg och vi får känna fast mark under fötterna. Då ska vi besöka Bora Bora, Tahiti i Franska Polynesien. Därefter kommre i tur och ordning Papeete i Franska Polynesien samt dagen efter Moorea atollen också i Franska Polynesien. Det är väl där det som fransmännen gjort flera underjordiska atomprovsprängningar…

Pearl Harbor

Vår transport!

Redan innan jag lämnade Sverige för resan hit hade jag bestämt mig för att besöka Pearl Harbor på Honolulu, Hawaii. Inte för att jag visste något om platsen mer än att den var en amerikansk marinbas som den kejsarliga japanska flottan attackerade den 7 december 1941 och att USA dagen därpå förklarade landet krig. Men hur ser där ut idag? Är det en stad  eller i alla fall ett samhälle, finns där något annat att besöka eller göra osv? Eller är det enbart ett "Memorial Museum"? Tja, det enda sättet att få veta var ju att åka dit och titta - dessutom har jag börjat bli less på Waikiki och turismen/kommersen där och ville gärna komma bort några timmar.'

Ubåt, Pearl Harbor

 Sonen muttrade men hängde med och kommenterade att vad Japan sedan utsattes för var så ännu mycket värre. Det talas ofta om Hiroshima som bombades sönder och samman med atombomber (Vi har faktiskt också varit på plats i Hiroshima under den ceremoni som hålls i den stora  Fredsparken på Hiroshimadagen, även  internationellt uppmärksammad den 6 augusti varje år). Inte lika ofta talas det om Nagasaki där långt fler människor omkom p.g.a. atombomber än i Hiroshima. För att inte tala om Tokyo där otroligt många fler människor dödades än i Nagasaki och Hiroshima tillsammans. Men över Tokyo fälldes brandbomber och det  är därför det inte talas mycket om detta. I Uenoparken i Tokyo finns ett mindre minnesmärke över offren men det är inte mer än så.

Monumentet heter: Tree of life

Krans av kalla och orkideer

Japanska fredstranor

Pearl Harbor

Vi talade om krigshetsare och galen militarism i allmänhet vilket land det än gäller men givetvis om vissa i synnerhet. Inom Minnesområdet i Pearl Harbor är som olika paviljonger uppbyggda med filmvisning, uställningsföremål,  foton och texter. Det var varmt och mycket folk men jag ville i alla fall ta en snabbvända runt. Och vi konstaterade att det inte fanns mycket mer att göra på ort och ställe sedan man besökt detta område.

Foton från utställningen

Foton från utställningen

Foto från minnesutställningen

Foto från minnesutställningen

Jag trodde att det var en organiserad tur som jag hade bokat in oss på till Pearl Harbor men detta visade sig vara helt fel. Det var ett företag som forslar runt folk i minibussar och var mer intresserat av att få plats med så mycket bagage som möjligt så passagerarna fick sitta mer eller mindre hopklämda i obekväma ställningar. Jag bad att få sitta vid förarplatsen i fram då jag har problem med benen och svårt att gå. Men det gick inte för där skulle chauffören stapla bagage på både höjden och bredden. Så jag fick sitta på snedden utan säkerhetsbälte för att kunna stsräcka ut benen någorlunda och fick ont i ryggen redan innan vi hade lämnat hotellet. De flesta passagerarna och all deras packning skulle dock av vid "Piren" - kryssningshamnen - efter ca 20 min resa  och sen blev det bättre plats. Framme vid Pearl Harbor släppte chauffören oss vid vägkanten och sa att det fanns två returer tillbaka, den första om ca 3 tim och "den hinner ni inte med" samt en senare om drygt fem timmar och den valde vi då. Tänkte att det finns väl restaurang på området där vi kan äta, vila och vänta...Detta var dock en förhoppning och inget mer. Det fanns toaletter och det fanns en kiosk som sålde dricka, godis och bullar. Och man kunde mata duvor - trots varningsskylt om att man inte fick. Förutom stora vanliga duvor fanns det en slags miniatyrras av samma fågel som gick runt och letade brödsmulor mm.

Pearl Harbor

Papegojblomma

Ingången  till Pearl Harbor

Jodå, när vi väl kommit in på området, lämnat in handväskan på tvångsförvaring, 3 dollar tack, så började vi i alla fall titta runt och fotografera. Tittade in i en paviljong och blev positivt överraskade över att det inte alls var så pro-amerikanskt som vi hade väntat oss. Tonen var tvärtom ganska dämpad och neutralt hållen  och tog inte heller ställning vilket gjorde oss intresserade av att fortsätta titta. Men vi avverkade inte hela anläggningen ändå. En del åkte man båt till men turerna var inställda pga för kraftig blåst.

 Så återstod bara problemet med returen för att sitta och vänta på en parkbänk i flera timmar och slösa bort tid hade vi inte lust med nån av oss. Inte heller att åka med den osympatiske chauffören och riskera att sitta ihopklämda igen för 11 dollar var, enkel resa. Taxi skulle bli för dyrt, ca 50 dollar + dricks så det sa jag nej till och föreslog att vi skulle försöka förhandla fram ett pris när det visade sig att de inte hade fasta taxor för sträckan. En gav ett bud men fortfarande för högt så jag sa till grabben att vi skulle sätta oss och vänta för det kanske dyker upp nåt... Det dröjde inte heller många minuter innan en taxi (riktig, inte svarttaxi) stannade och frågadae vart vi skulle samt vad vi var beredda att betala. Jag sa ett pris 15-20 dollar under det första vi fått när pojken frågade och detta accepterades. Samtidigt fick vi förbeställt hämtning  till ett något längre än normalpris till i morgon när vi skall checka ut från hotellet och ta oss till kryssningsbåten för vidare resa.

Liten skyddsfärgad fredsduva kanske?

ALOHA

Den fina transitloungen i Moskva där vi häckade
i sex timmar i väntan på planet till Los Angeles.



Sitter på en hotellbalkong med utsikt över en parkering i Honolulu på Hawaii med en kopp snabbkaffe på ett litet bord vid sidan om plastfåtöljen. Poängen är inte att jag har utsikt mot en bakgård för jag struntar i vilket - utan att jag och sonen har lyckats ta oss hit.

Planeringen för denna vår gemensamma långresa började för ca ett år sedan då jag frågade sonen om han skulle vilja ha en resa i studentpresent. Det skulle samtidigt bli en gemensam semesterresa - kanske en av få kvarvarande - innan han vill pröva på annat - och jag fortfarande har fysisk ork kvar samt möjlighet att stå för fiolerna.

Privat del av Waikiki Beach

Först av allt bokade jag det kryssningsalternativ av dem sonen fått att välja bland. Ju tidigare ute desto större valfrihet samt 5 % rabatt från resebyrån. Sedan, så fort flygen släppts, boka de i sammanhanget "billigaste" flygbiljetterna. Därefter började jag leta hotell. Inte alltid så lätt trots att det vimlar av sajter på nätet där de alla överglänser varandra vad gäller deras förträffliga hotell som alla har lägsta priser och är de mest förmånliga i hela det stora utbudet! Så det blir ganska godtyckligt hur som helst och denna gång drog jag en vinstlott! Vi bor på ett slags medelklasshotell som visar sig ligga precis mitt i smeten (men det kanske allt gör i detta hotellghetto?) med nära till "allt" - vad nu detta egentligen innebär. Stranden, Waikiki Beach, ligger ett stenkast bort men intresserar varken sonen eller mig ur badsynpunkt. Ingen av oss solar eller gillar att bada i havet och jag kan inte gå med krycka/rullator i sanden. Men det är fint att promenera på typ strandpromenaden och liksom supa in atmosfären. Ska man vara litet elak verkar Honolulu -   den hawaiianska huvudön - vara som ett "japanskt Mallorca eller Kanarierö" som sonen uttryckte det litet skämtsamt då detta folk utgör ett markant inslag i gatubilden. Men inte oss emot då detta betyder att vi bl. a. kan äta så mycket japansk mat som vi orkar - japanfrälsta som vi är! I går under vår lilla sightseeing gick vi förbi ett hotell i vars trädgård  just då pågick ett japanskt bröllop som vi kunde se litet på håll!

"Allt" kan även innebära att gå runt på marknaden tvärs över ghettogatan, titta, fota och eventuellt handla till överpriser som alla tusentals japanska turister och vi  andra trissat upp.  Dock - med för oss rådande låg dollarkurs - kan man ju handla där ändå om andan skulle falla på. Eller äta på en av alla de små serveringarna där som har ett stort och varierat utbud av mat. Vi gick dock ytterligare några steg bort till de litet (mycket) mer luxuösa butikerna i den galleria där närmsta Apple håller till. Jag inhandlade ett mobilskal med extra inbyggt och starkt batteri, så att jag nu nu kan vara "dubbelladdad" när jag ska ut på stan och ta foton eller vill mastodontsamtala med någon. Det var ingen egen Appleprodukt men tydligen tillräckligt bra för att säljas där och billigare än hemma.

Dessa dagar på Honolulu är i första hand tänkta till att sova ut och ta igen oss fysiskt och psykiskt på efter den långa flygresan hit, då jag vill inte börja vår kryssning - om nu mindre än en vecka - med detta. Vi var på väg i c:a 24 tim mellan olika länder och tidszoner och det känns i både kropp och huvud. Först flög sonen från Sverige till mig i Spanien och  knappt 1,5 dygn senare satte vi oss på det ryska planet till Moskva (god mat, bra benplats och modernt plan!). Där var det mellanlandning i ca 6 timmar som vi tillbringade i en mycket fin och välutrustad transitlounge före den långa flygsträckan Moskva - Los Angeles på 12 tim. Där skedde nytt byte efter några timmars väntetid för att fortsätta till Honolulu med ett inrikesflyg. Då var det slut med servicen (= gratis mat) också om än inte dåligt ändå. Assistansen  (som jag numera har sen ett par år), dvs ledsagning i rullstol mellan olika flyg och transithallar fungerade den här gången perfekt - vilket inte alltid är fallet. De värsta flygplatserna jag testat får bli ämne för annat blogginlägg - särskilt i Geneve kan man hålla sig för  skratt...

Waikiki Beach, Honolulu

Nog vet man vart man har hamnat...

Så vi slappar - och jag som är extra svårrörlig jut nu pga värk - lyfter inte ett finger i väntan på att den medicin man laddade mig med före avresan förhoppningsvis skall börja få effekt. Det var faktiskt så illa ett tag att jag hade stor lust att ställa in resan - men jag kan ju lika gärna sitta här och ha ont som att sitta hemma med samma sällskap...! Någon enstaka utflykt blir det väl - jag skulle vilja besöka Pearl Harbor - men absolut inget är planerat mer än en middag på Hard Rock Cafe....Så skönt att bara vegetera ibland. Vi har det bra och är nöjda hittills med "Vårt Hawaii"!

Full fart framåt

Nu har jag både köpt en mobility scooter (permobil, shopping scooter, scooter electrico, elrullstol, promenadmoped, promenadscooter...) samt hunnit prova den under en knapp veckas tid. Eftersom jag aldrig har haft körkort eller ens kunnat köra moped så var det med hjärtat i halsgropen som jag först provkörde och sedan när jag bestämt mig och fått beställt "vrålåket", modell Mercurius, vågade ge mig ut med det. Trots att jag körde så sakta så sakta att en snigel hade kunnat krypa om mig så tyckte jag i början att det gick fort! Men övning ger som bekant färdighet och nu susar jag fram längs trottoarerna och tycker att det är jätteroligt! Och märker att mobility scootern är guld värd. Jag far runt kors och tvärs i stan för fulla batterier! Min modell gör maxfart 12,8 km/tim och det är snabbare än vad man får köra på trottoarer där man måste hålla typ promenadhastighet (6 - 8 km/tim). Den klarar enligt manualen att köra 32 km på en batteriladdning men sen påverkas den också av hur mycket person + last väger som ska med, hastigheten man kör, uppför/nerför osv. Den klarar alltså att köra rätt långt för det finns modeller som inte klarar mer än 10 - 15 km/laddning.

Gudarnas budbärare!

Denna nyvunna frihet känns alltså väldigt bra ssk som jag inte går så där jättebra längre. Hade min rullator i två år och nu är det väl tänkt att kombinera dessa två hjälpmedel. Men som jag flackar runt nu hade jag ju inte orkat detta med rullatorn, inte ens när den var ny! Sa på skoj många gånger att jag skulle sätta motor på den och nu har det ju blivit nästan så....


Samtidigt upptäcker jag stan på nytt. Var tar jag mig fram, var är det för smalt, inga avfasade trottoarkanter, för trasiga trottoarer, var står lyktstolparna mitt i trottoaren, kan jag klämma mig emellan osv??? Och jag som har så dåligt lokalsinne får börja träna minnet och försöka reda ut var jag är utan att behöva ringa och fråga en väninna hur jag ska köra för att komma hit eller dit....

En gudomlig budbärare behöver litet bling!

Mina djur måste ju också tränas för att kunna åka med och vänja sig vid trafiken, att det
skumpar samt att sitta stilla mellan mina fötter. Så att jag kan ta dem till veterinären och/eller hundtrimning när det behövs. Båda hundarna tycker om det och i dag sprang båda och satte sig på scootern samtidigt trots att jag bara kan ta en i taget. Allra först var jag dock till veterinären en vända på förmiddagen med ena katten som haft besvär med infektion i ett öga. Sen hem med henne och bytte till taxen för vi skulle ut och träna trafikvett. Så ner på stan och då kom jag på att jag glömt att ta ut pengar så det blev en vända till automaten också innan vi styrde kosan hemåt. Hade detta varit på apostlahästarnas tid så hade denna bankomatvända fått vänta tills dagen därpå. Andra hundar vi mötte bekom inte taxen, han bara satt mellan mina fötter och tittade som vore han herre på täppan. Okej, hem med honom och städerskan tog emot och gav mig den andra hunden istället. Då började det bli lunchdags och jag var hungrig så jag tänkte att vi tar väl en vända ner på stan och går och sätter oss och äter tapas nån stans i det fina vädret och så styrde jag mot det s.k. kyrktorget. Vovve nr två, tiken, är litet rädd av sig så hon fick smaka små smulor från min tallrik för att hon varit så duktig flicka och efter ett tag var även hennes träningspass över och hon återbördades till hemmets lugna vrå. Då var också batteriet på väg att ta slut, "tanken" hade gått ner från två gröna lysande lampor till orange och hur länge jag kunde köra på det innan det började skrika rödljus det  hade jag ingen aning om. Men det var i alla fall läge att ladda om batterierna.

Jag är så glad att jag faktiskt tog mig över tröskeln och köpte detta åkdon för det kommer jag att ha stor glädje av. Ett par grannar har rått mig att begära från kommunen att man gör en ramp samt markerar utfart från mitt hus. När en bil har parkerat utanför min dörr vid min smala trottoar tar jag mig inte ut utan stort besvär och är rädd att jag ska backa in i den. Jag har fått tag på blankett och skall sätta mig ned och fylla i ansökan.

Men med på kommande semesterresa får det inte komma. Sonen och jag skall göra en gemensam semesterresa som har varit bestämd sedan väldigt länge. Vi ska ut i vida världen igen och börjar med att flyga till Hawaii om några dagar. Där har ingen av oss varit och vårt upphåll i Honolulu blir på en vecka för att där i lugn och ro ta igen oss efter en lång flygresa (via Moskva och Los Angeles) innan vi går på en kryssningsbåt där för att efter flera landstigningar på diverse polynesiska öar och Nya Zeeland avsluta i Sydney, Australien.

Men detta tar vi i nästa blogginlägg.....

PS. Mercurius var gudarnas budbärare i den romerska mytologin. Kvicksilver heter mercury på engelska och detta måste ju betyda att det går undan...Tur jag inte har bil - jag skulle nog lätt kunna bli en fartdåre nu när jag blivit litet varm i kläderna!

Mercurius på laddning