Hårfärger

Som barn var jag ljushårig och hade nästan vitt hår vilket syns på en del gamla fotografier.

Som ung var jag ljust blond och levde därefter under ett par 10-tal år drygt i den trygga föreställningen om att jag fortfarande var blond men kanske litet med åren litet mer åt det askblonda hållet för att inte säga mörkt askblond eller t.o.m. riktigt mörkt aksblond efter ytterligare en tid. Jag råkade säga detta till en frissa en gång och fick då till svar: "Du askblond....ditt hår är ju råttfärgat!" Så blev jag i ett slag en illusion fattigare...Nåväl, jag levde vidare med mitt råttfärgade hår, ibland blekt, ibland med slingor. En längre period var det också rävrött. Det var när jag färgade håret själv med ett hennapulver som jag köpte på apoteket i Sverige - tills det blev förbjudet och apoteket drog in produkten med hänvisning till att det kunde vara cancerframkallande. 

Så när det råttgråa började växa ut igen så var det bara till att hitta på nåt annat. Jag gick till en svensktalande spansk hårfrisörska och då började jag prata om mitt råttgråa hår. " Du råttgrå...ditt hår är inte råttgrått -  du är helt gråhårig och det har börjat tidigt på dig!" Dömd igen utan pradon och kul, kul  - ingen tröst att hämta där inte....Efter nåt år bytte jag till en annan frissa för den här spanska låg så långt bort från där jag bodde då. Tror att jag bytte hårfärg igen i den vevan. Det blev nåt brunaktigt, kanske kastanjefärgat - det låter ju litet tjusigare än att bara vara tråkigt brunt. Drogs med detta en period men tyckte nog det såg litet menlöst ut för jag ville ha det svart. Vild protest från nya frissan som i alla fall gick med på att färga det mörkt brunsvart. Och det blev ju inte så dumt - det tyckte faktiskt inte hon heller. Eftersom min farfars bror var svarthårig nästan ända fram tills han dog drygt 90 år gammal och min far på ett gammalt körkortsfoto jag hittade nästan ser ut som en spanjor, så tänkte jag att då funkar det nog på mig också med mörkt hår. Så jag tjatade på min hårfrisörska tillls hon gav med sig och jag fick mitt svarta hår. Så snyggt det blev och så nöjd jag var med resultatet! Nu var jag varken råttgrå, musgrå eller äkta gråhårig längre - inte som det syntes i alla fal!

Jag ville pröva en ny frisör som jag hade hört talas om som skulle vara så bra utan att därför vara dyrare än normalt. Hos denne går jag nu kontinuerligt sen ett knappt år och han har flera gånger kommenterat min snabba hårväxt. Det är nästan så att man ser hur det växer, som ogräs! Efter drygt 14 dagar så är den där förargliga grå randen i hårbotten väldigt tydligt där igen... Men jag tycker om mitt svarta hår så jag har bytt frisyr till en litet mer framåtkammad variant så att den där randen i hårbotten plus även den i hårfästet inte skall synas lika snabbt.

Det var i december förra  året när jag var i Japan och sonen skulle uppsöka en hårfrisör där. Jag började bläddra i en frisyrtidning medan jag väntade och hittade en modell med håret framåtkammat som jag tänkte kunde passa mig. Sagt och gjort och efter ett par timmar var vi två stycken som glada i hågen vandrade ut nyfriserade från den där salongen i Tokyo.

Förfallet går dock snabbt när det en gång har börjat! Nu går det inte längre att dölja det där ljusgrå vid öronen som tyvärr inte går att kamma över heller. Frisören försökte vid  förra besöket att övertala mig att färga det i en mörkröd ton och påstod att det inte skulle synas lika tydligt när det grå håret växte ut igen. Jag undrar jag men han fick sin vilja igenom i eftermiddags. Först avfärga det svarta och sen i med nån röd färg. Allt svart täcktes inte ändå men han lovade att för varje gång jag gör om det så täcker det bättre. Eller han kanske menade att det gamla växer och klipps bort???

Själv känner jag det som att det här är sista chansen innan jag är så gammal att det inte går att göra nåt längre. En slags nödlösning som inte käns som jag. Det ser helt enkelt ut som tant - är inte ens tantvarning längre! Kanske det vore bättre att sluta cirkeln och färga håret vitt?

3-årig telefonissa
Foto: Pan, Stockholm