Dag 10

Idag är det vår 10:e dag ombord vilket betyder att vi nu har avverkat litet mer än halva kryssningen. Efter tre dagar i rad med strandhugg i Franska Polynesien har vi nu fyra dagar till havs innan vi kommer till Nya Zealand.

Med fartygets tenderboat till Bora Bora, Franska Polynesien

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att detta är en långtråkig kryssning. Det beror förstås till stor del på reslängden, 17 nätter. Det är en lång kryssning som mest lockar äldre personer (mig själv  i n t e  inräknad!!!) samt en del familjer med barn och yngre tonåringar. Det är mer håll igång på korta kryssningar som en vecka som mer lockar yngre personer och därmed gör det hela litet mer fartfyllt. Sen märker jag även en del nedskärningar ombord, små detaljer här och där som sammantaget gör att man märker skillnad - åtminstone jag som varit flitig "cruisegirl". Tyvärr är maten en av detaljerna och kvaliteten är skiftande. Vid ett tillfälle när vi åt middagsbuffe så frågade jag faktiskt hovmästaren vad det egentligen var de serverade oss - sa att mina hundar skulle ha gillat det - men varken min son eller jag då den var under all kritik. Och man  ä r  känslig för kritik och bemöter snabbt den skriftliga de gärna vill ha av sina gäster medan de fortfarande är kvar ombord. Vi äter vanligtvis nere i matsalen och det var roligt när man häromkvällen hade krokodil som ett av alternativen till varmrätt. Det är alltid kul att prova på nåt nytt och jag frågade för säkerhets skull om det var äkta krokodil och inte bara nåt påhittat namn på en rätt som i själva verket är nåt helt annat. Det australiensiska par som är våra bordsgrannar vid middagarna förklarade då att i Australien anses krokodil vara en delikatess, inte så jättevanlig men dyr rätt och man serveras alltid  köttet malt. I köket vågar dock kockarna inte krydda för mycket så anrättningen smakade litet utslätat men köttet hade drag av både kyckling och grodlår tyckte vi.

Vy från Bora Bora

Att kryssningen är litet tråkig beror också på fartygets storlek. Jag har seglat ett par gånger tidigare med systerfartyg till detta och tyckte samma sak då. Men vill man iväg på en speciell kryssning så får man ju acceptera de fartyg som står till buds. Jag föredrar den fartygsklass som är ett snäpp högre upp, möjligtvis två men tycker inte om rederiets största fartyg Oasis med systerfartyget Allure som seglar i Karibien. De är f ö r stora, långa gångavstånd och förlorar i personlighet. (Ändå ska jag med Oasis nästa september, 2014 då hon gör första besöket i Europa, tre kryssningar blir det, innan hon skall på varv i Rotterdam. Två av dessa kryssningar är jag inbokad på (och söker resesällskap till -  om någon i bekantskapskretsen är hugad spekulant!). Det var så stort tryck efter biljetter den dag som de släpptes fria i Europa och resten av världen att åtminstone spanska Royal Caribbeans telefonväxel brakade ihop.

Och så kom vi då till min höjdpunkt av kryssningen: Polynesien (för sonen gäller Nya Zealand) som jag i så många många år har velat besöka. Nu gick en dröm i uppfyllelse - om även med visst smolk i bägaren. Det var tre öar i Franska Polynesien som gällde på den här resan: Bora Bora, Tahiti och Moorea. Franska Polynesien tillhör Frankrike, är ett av landets utomeuropeiska departement men man har inte euro som valuta. Vid en folkomröstning sa öbefolkningen nej och så blev det.

Öarna är otroligt fantastiskt gröna, frodiga, täta med mycket vacker natur som mer än väl uppvägde tidigare långtråkighet ombord. Oceanen i många olika blå, gröna och turkosa skiftningar är också fantastisk att titta på.. Men jag har aldrig varit på dyrare platser och vi var många resenärer som undrade om man verkligen fick sålt något överhuvudtaget. Precis allt var dyrt och många kinestillverkade smycken såldes ca fyra gånger dyrare än hemma i Spanien eller andra länder. Då ska man inte säga att man satsar på turismen om turisterna inte har råd att handla…

Pacific Ocean - Stilla Havet

Första ön vi besökte var alltså Bora Bora. Det är en liten ö med bara ca 9000 invånare. Skolbarnen skickas till internat på andra öar. De kan komma hem varje veckoslut om föräldrarna har råd, annars en gång i månaden. Jag hade bokat in sonen och mig på en rundtur runt ön på några timmar. Det var den enda utflykt på denna ö med lätta korta promenader som jag kunde delta i så därför valdes denna. Och så tar de inte med min och nån annans medresenärs rullator utan lämnar den på en slags förvaringsplats utan att säga ett ord i förväg. Så där satt jag i bussen och kunde inte kliva av vid de olika stoppen utan rullator att gå med. Dessutom - när vi kom tillbaka efter denna bussrundtur så kom man inte tillbaka med rullatorerna heller utan dem skulle man själv hämta ut - men hur ta sig dit? Jag var så himla besviken och arg att jag kontaktade fartygets guestrelation desk och krävde pengarna tillbaka för utflykten. Jag fick hälften tillbaka på min biljett och det var väl OK och dan därpå på Tahiti försäkrade man att det var större bussar och att jag skulle insistera om de ville plocka rullatorn då med. Allt gick bra och utflykten var en upplevelse, en riktig naturupplevelse och jag tänkte att det var detta jag kommit hit för!

Strax före middagen (vår sittning är kl 20.30) samma dag började jag dock få muskulära problem i ryggtrakten som snabbt förvärrades så jag kunde varken böja mig, sätta mig, resa mig etc utan att skrika högt av smärta. Efter middagen då jag suttit still i 1,5 tim ungefär var det etter värre och jag släpade mig mer eller mindre till guestrelation-disken där man på en gång sa att jag borde besöka läkaren och de ringde till avdelningen och gav mig luren till en sköterska som det första hon sa var att det var stängt! Det är bara öppet för akutfall vilket jag förklarade att det var. Men nej, akutfall var typ hjärtatacker varpå jag svarade att "men skit i det då, jag har bara så ont att jag inte kan röra mig - men jag är inte döende". Tja, kom ner då men ni kan inte träffa doktorn och jag tyckte att då var det väl ingen ide för det är bara han som kan ordinera den spruta jag tror jag behöver…Till slut fick jag komma och doktorn kom också och undersökte och undersökte och klämde och frågade och urinprov tack - en läkare på spanska vårdcentralen skulle blekna över all utfrågning och undersökning och noggrannhet! Till slut fick jag min spruta samt värktabletter och en faktura på drygt 300 USD. Men jag har reseförsäkring så pengarna får jag tillbaka på den när jag har kommit hem. Fast utflykten till Moorea fick jag ställa in och fick utan vidare pengarna tillbaka när läkaren sagt sitt. Jag gjorde bara en kort utflykt med tenderbåten på max 15 minuter till ön och bara detta var en uppfriskande och härlig tur. Väl där visade det sig inte vara mer än en liten marknadsplats av mer tillfällig karaktär och mer en parkeringsplats för alla väntande utflyktsbussar, taxibilar och annat. Allt var dyrt som vid tidigare tillfällen men det blev i alla fall en typ souvenir T-shirt och jag gick en långsam promenad i egen takt och fotograferade. Det var då jag kom på att det måste vara detta mycket flitiga fotograferande som har orsakat sträckningen. Då det gungar nästan hela tiden, är ojämn terräng, min dåliga balans mm så måste jag spänna mig för att försöka hålla still kameran samt litet hoppande av och på utflyktsbussar - tja mer behövs inte….Tillbaka igen i hytten satt jag och sorterade bilder när jag kände att jag hade nåt löst i munnen - en ganska ny fyllning i en framtand hade lossnat och där gapar nu ett hål i dess ställe! Undrar i fall de har några krokodiltänder kvar i köket….

Del av Pooldeck, Radiance of the Seas

Nu skall jag strax gå och fixa till mig för innan kvällens middag är jag inbjuden till en speciell tillställning för de gäster som så att säga är stammisar hos Royal Caribbean International. Den innebär oftast att man förutom att kaptenen eller nån annan med guldränder pratar litet, något kortare uppträdande medan man bjuds på fri dricka och äter sig proppmätt innan man går och sätter sig till bords för den vanliga middagen! Men idag blir det inget dricka för mig - minns hur det gick för nån vecka sen: Utslagen efter ett glas vin samt att jag idag även tar tabletter. Jag är nog enda gästen som hänger i baren och mestadels håller mig till cola under den här kryssningen…Och det känns faktiskt skönt!