Sydney, Australien

När vi skulle äta tidig  avskedsfrukost i morse så väntade oss denna vackra och välkända syn av Sidney Operahouse

Fontän i park, King's Cross stadsdelen

Kryssingen är slut och i morse steg vi i land i ett för oss nytt land på en ny kontinent, sonen och jag. Det känns rätt bra att vara på landbacken - tills nästa gång! Jag hade hört så mycket i förväg om hur stränga tullkontrollerna är här - de lär skall vara världens hårdaste. Så både sonen och jag hade med oss läkarintyg på engelska för våra mediciner och beredde oss nästan på kroppsvisitering. Ett par dagar innan hade tullpersonal från Australien kommit ombord på vårt kryssningsfartyg för att göra en första kontroll. Sedan kom också både skriftlig information till hytterna samt meddelanden i högtalarna om vad man inte alls fick föra i land. Höga böter om man försökte ändå och man hade ställt ut soptunnor för allt otillåtet. Man får t.ex inte föra in trä, djurmaterial, mat, dryck, pornografi mm mm.  Så där rök mitt pulverkaffe som jag brukade spetsa det räliga amerikanska kaffeblasket med. Vid sista middagen i går kväll med våra australiensiska middagsvänner diskuterade vi detta. De sa att de aldrig för med sig något tillbaka hem efter en utlandsresa av denna anledning. Jag började oroa mig för att tullen kanske  skulle komma att klå mig på mina finskor som är i skinn, min lilla förgyllda isländska aftonväska i fiskskinn eller slita av mig klockarmbandet, också det i skinn eller ett skinnsmycke inköpt i Cadiz, Spanien förra sommaren osv. På Tahiti hade jag inhandlat salladsbestick i trä samt i Honolulu nåt slags halsband och armband gjort av lackat och målat nötskal. Skulle jag bli av med detta nu? Det var inte utan att jag hade litet ont i magen när man ropade ut att resväskor skulle röntgas och scannas också. Men jag hängde på mig mitt nöthalsband med tillhörande armband fullt synligt och tulltjänstemannen frågade vad vi hade att deklarera och jag sa mediciner, punkt slut. Jag ser att du gillar  - och så sa han namnet på de där nötterna. Nötter?? sa jag - Är det inte plast? Nej, men du får föra in dem. Då halade jag fram salladsbesticken och frågade och dem fick jag också behålla, liksom skor, fiskväska och armbandsur mm. Sen var det bara att gå ut till väntande buss för att ta sig in till stans Centralstation.

Undrar vad Hans Christian skulle ha sagt...King's Cross stadsdelen

Detta ser väl inte så farligt ut__ King's Cross

Vi hittade en taxi som från Centralstationen tog oss till det via internet bokade 3-stjärniga hotellet i ett område som heter King's Cross. Den äldre taxichauffören förfasade sig över området vi (jag) valt och sa att där går vi inte säkra, fylla och bråk och var inte ute när det är mörkt. Bo där e n natt och byt sen - men oj, har ni bokat in er och betalt för hela er vistelse här. Ja, hoppas att allt går bra, mässade han vidare. Jag frågade om han kände till just vårt hotell?? Känna till?? Jag är taxikung i Sidney, klart jag känner till området...Har ni gjort upp nåt program? Nä sa ja, vi ska ta dagen som den kommer och har bara bokat in oss för en föreställning på Sidney Operahouse en av kvällarna. Vi ska se den gamla musikalen South Pacific (f.ö. det enda som går nu). Predikan fortsatte: Me ni kan inte gå utomhus, det är farligt och så är det långt till/från teatern...Jag kan inte gå i alla fall replikerade jag, så det spelar ingen roll. Till slut hittade taxigubben hotellet och det blev tyst i öronen...

Detta häftiga hus ligger mitt emot vårt hotell. King's Cross stadsdelen

Hittills tycker vi att området ser trevligt ut utan större skavanker och vi har bott i bra mycket sunkigare hotellrum i både London och New York för att nämna några. Här har vi ett enkelt men rent och fräscht hotellrum med pentry och mer behöver vi inte för vår veckolånga vistelse här.  Gratis Wi-Fi har vi också till skillnad mot fartygets fruktansvärt långsamma och oerhört dyra internet. Temperaturen utomhus är behaglig efter allt frysande i New Zealand  där man har tidig vår fortfarande och det blåste och det var kallt även ombord och det gungade rätt rejält den sista biten. Här är sommar och folk går tunnklädda. Och - har jag upptäckt - att liksom på New Zealand finns här riktigt drickbart kaffe! Detta blir nog en bra vecka!

Detta vackra hotell är väl ett annat som också ska ska undvikas då...PS.

Nu efter en kvällspromenad - klockan är 21.30 -  är jag kanske beredd att ge den bekymrade taxichauffören från i förmiddags  rätt. Sonens nya austraiiensiska vänner från kryssnigen chattar och säger att vi bor i Sydneys värsta håla. Vi såg själva under promenaden när vi letade efter nåt ätbart att det är ett s.k. Red Light distrikt och kriminellt. Sånt ser man ju inte direkt i dagsljus. Det var mycket folk i rörelse som såg ut att bara vara ute och röra på sig och fira en vanlig fredagkväll men vi såg också ridande poliser. Jag känner mig inte direkt skrämd ändå.  Och det är just inte skränigare nere på gatan än det är i en svensk stad. På dagtid ser denna innerstadsdel fullt normal ut och varken sjaskig eller ruffig. Jag tror inte att jag skulle känna mig lugnare varken i New York - där vi inte vågade ta tunnelbanan hem på kvällarna - eller i Stockholm. Var jag än befinner mig så utmanar jag inte ödet och går hem ensam i mörker.

Lagens långa arm och  ben

Vi hittade bland alla "Take Away-ställen" nåt pajaktigt att värma i rummets mikro för att spara pengar då detta land sägs vara så dyrt. När vi skulle betala upptäckte vi att vi nästan hade kunnat äta ute för samma pengar  så detta var lärdom nr 1.

Hit törs väl ingen vilsen turist gå ner heller då....