Gujarer och gujarfrisyr

Gujarernas sommarviste

Jag har suttit och tittat i gamla fotoalbum samt på lösa ströbilder och hittade en del som jag vill bjuda på! Trots att de i färg är gulnade av ålder och/eller skadade på annat sätt.

Bostaden på närmare håll och några av dess invånare

För i dagarna fyrtio år sedan bilade, nu f.d. fästmannen och sedemera mannen och  exmannen och jag till Indien. Det var hans andra bilresa dit så han hade litet mer erfarenhet än jag som knappt rest alls och då endast typ charter inom Europa. 

 Vi studerade båda etnografi vid den tiden och hans intreseområde var tibetaner i Ladakh i norra Indien (medan mitt var kanadensiska eskimåer i Hudson Bay!), därav denna resa för att samla material till en uppsats.

Man får tidigt börja lära sig rida i dessa trakter

Gujarkvinna med sin typiska frisyr. Foto: Erik Sonden

Sairi, enda kvinnan som jag kommer ihåg namnet på.
 Foto: Erik Sonden

Foto: Erik Sonden

Ladakh öppnades för turister så sent som i början av 1970-talet men vi som var där 1973 fick inte tillstånd att resa in i området. I New Delhi fick vi besked om att söka tillståndet i Kashmir och väl där sa man tvärtom och vägen var lång tillbaka till New Dehli - och kanske - ändå inte få nåt... Så det blev resten av Kashmir (som korrekt heter Jammu och Kashmir) och en del andra delstater vi besökte under den nästan 5 månader långa resan från Sverige. Bland det mest intressanta under denna resa var våra två besök hos gujarerna, ett folkslag som bla a bor i norra Indien. Många livnärde sig på boksapsskötsel, ssk de muslimska gujarerna, och var en slags halvnomader eller som jag kanske skulle säga, levde i nån slags fäbodkultur. På somrarna drog de upp till en typ av sommarviste och på vintrarna bodde de litet längre nedåt landet. De var hela familjer som bodde där uppe tillsammans i det enkla hus som vi besöke. Dit kom vi alltså men jag minns inte längre omständigheterna. Vi bodde i alla fall ett par nätter med dessa familjer och delade bostad med dem fast vi fick eget rum!

Hos frisören, steg för steg. Foto:  Erik Sonden

Foton: Erik Sonden

De var alla mycket fattiga och trots detta mycket vänliga och gästfria människor som var lika nyfikna på oss som vi  var på dem (Men naturligtvis betalade vi för oss när en av männen gick bakom knuten och nackade en höna för att laga mat till oss). Vid ett av besöken hade vi tolk med oss men konversationen blev ända ganska sparsam.  I alla fall för min del som mest höll till bland kvinnorna.  Men man kan ju göra sig delvis förstådd genom fingerspråk och genom att visa intresse... Man ska komma ihåg att vid denna tid var det relativt ovanligt med västerlänningar i dessa trakter och dit upp letade sig få hippies. Så människor var intresserade, gästvänliga, hjälpsamma och oftast vänligt nyfikna och vi blev liksom litet kända i trakten ssk efter gujarbesöket när man kände igen mig (och "sahab Erik") pga min nya frisyr. På ett ställe dit vi kom tvättade man till och med våra fötter som en vänlig gest. Och vi som var ovana skämdes litet...

Färdig!

Dessa gujarkvinnor hade en alldeles speciell frisyr som var lätt att känna igen: Mängder med flätor i olika storlekar i sitt långa mörka hår, flätor som även förlängdes med hjälp av svart garn. Eller det hår som lossnar i kammen när man kammar sig som man flätade in i håret igen. För dessa iibland mycket tunna och fina  flätor som kunde vara ca 100 st i olika tjocklekar använde man smörfett vilket inte alltid var så färskt och en frisyr höll i flera månader.

Nyflätad med smör i håret!
Foto: Erik Sonden

Det tog ett par - tre timmar för 2 - 4 kvinnor att göra en flätning på mig - för det var klart att jag skulle ha en - jag som kom i mitt långa blonda hår med bara en enda nackfläta. De var generösa dock att använda färskt smörfett i mitt hår...De var förstås inte lika bortskämda som jag med att kunna tvätta håret ofta och min nya frisyr började klia nåt vansinnigt och stinka ännu värre efter kort tid. Så vid återbeöket, när jag återkom oflätad, flätade de om det. När det blev dags att lösa upp flätorna andra gången tog detta ännu längre tid än själva flätandet. Då var vi inte längre kvar hos gujarerna och de personer som hjälpte mig få upp flätorna ville hest hålla sig för nästan...

Men ett minne för livet var det och jag är mycket glad åt att få ha upplevt detta!

Guajarkvinnor med barn samt ego. Foto: Erik Sonden