Det nygamla landet

Den numera exbostaden i radhuslängan på Costa del Sol

Det sporadiska skrivandet har legat nere mycket länge nu men då och då har jag haft tankar om att återuppta det. Så mycket har dock hänt sedan det senaste inlägget från den 27 maj 2014 att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Kort och gott kan dock sägas att jag för ett drygt år sedan återvände till Sverige efter 24 år i Spanien. Det var en mycket omvälvande upplevelse, nästan lika mycket en kulturkrock som en kulturchock att flytta tillbaka efter så många år och det har inte varit helt lätt att anpassa sig. Fortfarande går det inte många dagar utan att jag tänker på och saknar Spanien på olika sätt. Mycket av detta är förstås nostalgi och längtan tillbaka till nåt som inte längre finns, ungefär som min barndoms jular, och jag inser att det är här jag hör hemma nu men längtan tillbaka är ändå stark. Till Sverige kände jag dock aldrig någonsin hemlängtan under alla de år jag var borta. Det räckte bra med en kortare semester då och då för att träffa familj och vänner.

De spanska och svenska fanorna

Jag tror att skrivandet till stor del kommer att handla om återanpassningen som väl troligtvis även nu kommer att bli sporadiskt.

Jag hade på fullt allvar räknat med att jag skulle leva och dö i Spanien. Att återvända till Sverige permanent fanns inte ens i min livligaste fantasi. Men så litet man vet och ibland är väl det tur det för att kunna leva litet mer i nuet.

Man blir trött av att flyttpacka!

Tankarna startade väl med att jag märkte att jag började få svårare att tåla det spanska klimatet och jag tog det först för ett ålderstecken. Den extrema sommarhettan tog på krafterna och att bara sitta inomhus med luftkonditioneringen på och sen inte "våga" sig utomhus mer än på de nödvändiga kissrundorna med hundarna (varav den ena heller inte ville ut i gassande sol) samt att sen sitta och invänta kvällen för att ta sig ut och  handla var  enligt min mening inte något riktigt liv. Krog- och barliv hade jag sen länge ledsnat på och jag blev istället  mindre social vilket till viss del även berodde på nedsatt hörsel. En del vänner hade också flyttat från Kusten. Råa regniga vintrar med fukt i husväggarna är inte trevligt för den frusne och litet orörlige och ssk inte när uppvärmningskostnaderna är höga. El i Spanien är bland den dyraste i Europa!  Så det hela sammantaget påverkade funderingarna om att även jag kanske skulle ge mig av. Fast nu tycker jag somrarna här är för svala och har inte gått barärmad mer än ett fåtal gånger i sommar och barbent ännu färre! När folk säger hur varmt det är så förstår jag inte riktigt för jag nästan småfryser...
 Vintertid är det de korta dagarna och mörkret som är det värsta. Men så känner väl de flesta.

Mitt stora hus var en annan anledning till flytten samt även sviktande hälsa som började göra sig mer påmind. Huset upplevde jag som ännu större när tonåringen flyttade till Sverige och började i Freinetskola i Norrtälje och bodde inackorderad i bekant familj som tidigare hade bott i Spanien. Så småningom blev även husets trappor för jobbiga, alltså ytterligare ett minustecken. Vid ett särskilt samtal under ett besök hos mig kom frågan upp i vilket land jag så småningom skulle begravas och svaret på den frågan blev Sverige. För mig personligen spelar det ingen som helst roll var det då blir men jag fick svar på frågan som det visade sig att vi båda gått och tänkt på. Detta samtal avgjorde slutgiltigt det hela och jag bestämde mig på en gång för att flytta tillbaka och började planera och förbereda för en flytt. Naturligtvis skulle alla mina husdjur, två hundar och fem katter, också med och detta krävde extra och byråkratiskt krånglig planering. Det tog ca 9 - 10 månader från beslut tills jag landade här förra sommaren. Huset hann jag inte få sålt på denna tid så fullmakt att sälja det lämnades till en lokal svensk byrå och diverse mäklare kontaktades. I sommar har jag fått huset sålt och nu återstår väldigt litet innan navelsträngen till Spanien kapas helt. Om jag återvänder på besök så blir det i fortsättningen som turist!

Flytten går...

Jag hade ingen ssk plats i Sverige som jag kunde kalla för min och som det skulle kännas naturligt att återvända till. Jag har flyttat runt så många gånger i mina dar att jag inte har nån riktig anknytning till någon speciell ort. Det enda jag visste var att jag ville bo i Stockholms län eftersom mitt kära barn bor i Norrtälje och jag ville ha närhet dit samt till flygplats samt också helst till Uppsala där jag fortfarande har vänner kvar sedan studietiden  och med vilka jag hållit kontakten under alla år. Så mycket visste jag alltså - precis som jag visste på ett ungefär i vilka landsting jag  i n t e  ville bo med tanke på min ohälsa. Det var alltså bara att sätta igång med att börja söka bostad via annonser och ganska snabbt, mest av en slump, hittade jag en om nybyggda seniorbostäder till salu i centrala Norrtälje. Vid tidigare besök här har jag aldrig fått nån känsla för denna lilla stad eller känt nån dragningskraft till den. Men jag kontaktade mäklaren i fråga och sa att jag ville titta vid mitt nära stundande julbesök i Sverige. Lägenheterna såg ljusa och trevliga ut men det fanns bara ett fåtal kvar så det gällde att bestämma sig snabbt. Jag insåg småstadens fördelar med nära till det mesta när man har svårt att röra sig och inte är bilburen (och hade ännu inte upptäckt nackdelarna) och slog till för att sju månader senare flytta in både i Sverige och i ny bostad på hittills nästan helt okända orten Norrtälje. Fem av djuren hade några dagar innan kommit hit med internationell djurtransport landvägen och två hade jag med i lastrummet på flyget. Hela familjen var samlad igen!

Flyttlasset tömt och uppackningen kan börja!