Lånar ovanstående rubrik (från amerikanske dramatikern Eugene O'Neill) för att den även passar in på detta inlägg.
 |
| Nån som kan namnet på detta vackra blomster? |
Väckarklockan ringde före klockan fem i går morse. Taxin var beställd till kl 6.30 men innan skulle alla djuren ha sitt bl a kolla in att de månadsgamla kattungarna hade det bra och att ena kattungen som fått en ögoninfektion och varit hos veterinären var på bättringsvägen. Alla djuren är nu i god vård - som alltid - hos min ukrainska städerska och allt i allo som bor i mitt hus och passar både det och de fyrfota vännerna - när jag är bortrest.. Så efter att ha sagt godmorgon till alla och vi gått igenom den sedvanliga morgonritualen, litet olika med vart och ett av dem (pussa, klia, prata, klappa, busa, fylla på mat och vatten…), så var det dags för en snabbfika och in i duschen för att vakna till. När jag står där börjar hundarna skälla som vansinniga - kl 6.00 på morgonen - så hela grannskapet vaknar. Jag rusar nerför trapporna, håret droppar och badlakanet halvt virat om kroppen och undrar vad som står på. Får upp dörren men jag kan ju inte öppna den ut mot gatan som jag ser ut och hundarna fortsätter att skälla utan att ta notis om mig när jag vänligen men bestämt ber dem hålla käft. Jag ropar ut och frågar vem det är som ringner så ihärdigt. Det är Åsa, väninnan och resesällskapet, som står utanför dörren för att väcka mig! Men samtidigt hade dörrklockan hängt sig så det ringde och ringde och ringde alldeles förfärligt mycket alldeles av sig självt också! När jag kollade mobilen hade jag 38 missade samtal och Åsa trodde att jag försovit mig och hade kommit för att sparka liv i mig. Och nog var det liv alltid….Alla vaknade - men jag hör dåligt och stod i duschen när hon ringde och hon visste ju inte att jag själv hade själv tänkt ringa henne och kolla att hon var vaken efteråt…Så det kan bli….Nå, iväg kom vi i alla fall och checkade in på Malaga flygplats för att ansluta till flyget till Chicago i Madrid.
Jag går så dåligt så jag hade som vanligt numera begärt assistans på alla flygplatser. När vi checkat in vårt bagage - jag hade 23 kg redan från början istället för max 20 kg - men ingen sa nåt - var det bara att vänta på rullstolen. Den som kom med den gick också och checkade in min rullator på den specialincheckning där där den skulle tas om hand. Sen skötte sig allt nästan per automatik. Nästan - för i Madrid där vi hade tillräckligt med tid för byte enligt personalen som sa ingen panik ta det lugnt, ni har gott om tid, räknade inte på samma sätt som vi som påpekade att tiden var knapp. När vi ytterligare en gång till förklarade och då för killen som skulle köra rullstolen att vi hade ont om tid så fick han eld i baken när han förstod hur kångt det var till den gaten och nästan sprang genom terminalen för att vi skulle hinna - och Åsa hade fullt upp att hålla jämna steg och samtidigt dra sin kabinväska. Vi var sist ombord - istället för först - då normalt alla rullstolar och barnvagnar har företräde (och sen sist av). Men vi kom med i alla fall. Sen att vi blev stående ytterligare en timma för att nåt fel skulle lagas är en annan femma. Vi har flugit med American Airline som till Chicago sköttes av Iberia. Åsa hade glömt säga att hon är diabetiker så det fanns ingen mat ombord som hon kunde äta under denna långa resa mer än några futtiga kycklingstrimlor samt litet salladsblad med en klick tonfisk på. Det mesta i matväg var bara kolhydrater - ungefär det värsta en diabetiker kan stoppa i sig. Uttorkad som man blir när man flyger var vi dessutom törstiga nästan hela tiden och på hela resan gick man bara runt två vändor och erbjöd dricka förutom till maten. Andra flygbolag brukar gå runt nästan hela tiden och servera vatten och annat i drickväg. När den förmodade kvällsmaten kom strax före landning i Chicago kom man runt med kartonger och något att dricka till. Och inte ens jag rörde det mål som gömde sig inuti paketet som bara bestod av vetemjöl och socker, dvs en knappt upptinad vetebrödsfläta med en frusen och stel ostskiva och litet trasor av kokt skinka, en sockrad youghurt, en liten muffins med socker på samt en liten kexchokladbit. Sånt skräp äter jag inte ens hemma och Åsa fick ju inte äta mer än den lilla skinksnutten så vi bestämde att så fort vi kommit av planet gå och äta "riktig" mat. Innan skulle vi bara peka (vi behövde inte checka ut/in bagaget) ut vårt bagage eftersom det var första anhalt i USA. Då är inte min rullator med - och utan den är jag ju såld! Den fanns inte med planet helt enkelt och måste alltså finnas kvar i Malaga eller Madrid. Vi kunde inte reklamera den hos Iberia i Chicago utan blev tvungna att vänta tills vi kom till vår slutdestination San Diego, Kalifornien. Dit hade våra resväskor kommit med ett annat tidigare plan och stod väntade på ett särskilt ställe och förhoppningarna väcktes om att även rullatorn skulle finnas med där. Men nej då och icke sa Nicke. Nu är den dock reklamerad och jag har fått ett telefonnummer att ringa i morgon bitti för att få en lånerullator tills man fått fram min egen. Alltid nåt för jag har ju ingen lust att tillbringa dagarna på motellrummet tills vi skall gå ombord på kryssningsfartyget den 1/4. För övrigt så behöver jag den ombord också.
 |
| Inte denna båt vi skall väg på men jag tycker bilden är fin! |
Nu sitter vi i alla fall på hotell-(motell tror jag faktiskt det är) rummet Red Roof Inn som är centralt beläget med varuhus och annat man kan önska i närheten samt raka spåret till kryssningshamnen när det blir dags att ta sig dit. Så får vi bara samlat nya krafter och jag fått antingen min egen eller en lånerullator så skiner nog solen igen. Vi har planerat en hel del att göra, besöka, titta på under de sex dagar vi befinner oss i San Diego men i morgon ligger vi litet lågt, vilar ut, inväntar rullator samt rör oss mest i grannskapet och närmsta mall där vi förhoppningsvis kan hitta en del vi redan hemifrån bestämt oss för att köpa när vi kommit till USA, sådant som är billigare här en hemma. Jag vill t.ex ha en ny Apple Iphone och en del annat smått och gott.
 |
Känner mig litet som ett vilset höns just nu...
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar