Slutet närmar sig...

Ett riktigt stort gosedjur 

Snart är den här ganska långa semesterresan slut och om bara några dagar åker vi tillbaka till Spanien och sonen strax därefter vidare till Sverige. När jag var yngre och ända fram till för ett par år sedan tänkte jag aldrig "Borta bra men hemma bäst" men den här gången kan jag känna att det skall bli väldigt skönt att komma hem. För ett tag vill säga, för till jul bär det iväg igen om allt går enligt planerna. Men då skall vi inte vara borta längre än mer normala 14 dagar. Ändå så har jag denna gång "bara" varit borta i  fem veckor så det är långt ifrån min längsta resa. När jag var ca 25 år bilade jag i Asien med dåvarande fästmannen och vi var ute i fem månader och kuskade runt i en gammal ombyggd VW minibuss. Då besökte vi länder som det idag inte går att resa till  som Pakistan, Syrien,  Irak, Iran och Afghanistan och jag är därför väldigt glad åt att ha kunnat göra denna långresa medan det fortfarande gick att göra den..

Vårt hotell Lido vars lobby är under ombyggnad och därför ser ut som en
byggarbetsplats. Men vårt rum med pentry är stort och trivsamt och fräscht.-

I dag hade sonen och jag  planerat att besöka ett sanktuarium för koalor - en anläggning som enligt hotellets färgglada broschyr startades för flera tiotal år sedan av en privatperson som förstod att koalan höll på att utrotas. Anläggningen/parken finns kvar men hyser nu även andra djurarter som man kan åka och titta på. Detta skulle vi göra men det vara bara det att broschyren var något föråldrad och det företag som gjorde halvdagsutfärder dit inte gör det längre... Fast har man egen bil kan man åka dit och man kan visst också krångla sig iväg även med offentliga färdmedel. Det blev alltså inget så vi bestämde oss för Sydney Zoo istället. Men det blev inget av med det heller då sonen har varit krasslig och har sovit hela dagen pga förkylning i kroppen med illamående och huvudvärk -  och jag snörvlar och hostar som vanligt som under nästan hela denna resa.

Centralt belägen pub med de tre aporna som varken hör, ser
 eller talar.

Jag gick istället en kortare runda här i Kings Cross för att proviantera litet. Folk får säga vad de vill men jag tycker om denna stadsdel (eller förort eller vad det nu är) och skulle gärna bo här igen om jag någon gång återvänder. Det är ett levande område och här finns en mängd kaffeer, barer, hål i väggen och små restauranger - om än jag inte skulle vilja besöka vissa av dem. Här är nattlivet utpräglat men ändå förhållandevis lugnt och inte särskilt skränigt för  en storstad

Resten av dagen har jag ägnat åt att sortera fotografier och detta är både tidskrävande och tråkigt och blir gärna liggandes så länge som möjligt.  Sen väntar även ompackning av resväskor - inte heller ett alltför roligt kapitel som kommer att ta sin lilla tid. Jag får hyra in mig i en del av sonens resväska eftersom min flödar över av allt som jag inte skulle ha köpt och som egentligen var full med en massa onödigt "bra att ha" redan innan jag åkte hemifrån. Att jag aldrig lär mig... Nu framåt kvällen känner vi oss båda aningen piggare - nattugglor som vi båda är -  och tänkte dra ut en sväng på stan. Förmodligen blir det taxi ner till den där flotta biografen med de väldigt obekväma fåtöljerna som vi besökte för ett par kvällar sen. Och apropå taxi så retar jag mig väldigt på de allra flesta taxichaufförerna i den här stan. Det är tydligen så i jobbet att det inte ingår att ge någon som helst service åt kunderna. De bara öppnar bakluckan inifrån bilen och så får man själv (= sonen)  lägga i rullatorn och vad man mer kan ha för bagage. De kliver överhuvudtaget inte ur sina bilar för att öppna dörrar eller hjälpa till alls. De kör, tar betalt och that's it! Jag undrar just hur de behandlar ensamma rörelsehindrade och gamla klienter... Om det är för att de vita skjortorna inte ska smutsas ned eller för att service inte ingår i paketet... Endast ett par av alla de taxichaufförer som vi har åkt med har gjort detta varav en var  lettländare och visste att vi var svenskar.

Musikanter

I morgon kväll blir det Sydney Opera House där vi skall se "South Pacific". Detta blir en höjdpunkt på resan och jag hoppas verkligen att de har bekvämare fåtöljer där för det är nog inte så på detta ställe att man slänger upp benen på sätet framför sig!

Detta hus som fascinerar mig mycket ligger mitt emot hotellet vi bor på
så det beundras flera gånger per dag. Längst ned ligger , som det verkar,
en litet finare restaurang  medan jag tror att resten är bostäder.

PS. Vi såg en ganska underhållande kinesisk actionfilm i 3D på samma biograf som häromdagen.  Denna gång satt vi dock i mycket bekväma typ flygplatsfåtöljer med mycket god plats för benen. Under tiden fick jag lön för mödan efter att ha städat upp bland fotona på min sida på den fotosajt jag är med i. För medan jag satt bekvämt tillbakalutad i biosalongen fick jag sålt en hel hög med bilder. Detta hör inte till vanligheterna då jag dels inte har varit medlem så länge dels inte har haft så många foton upplagda till försäljning. Detta är en för mig jättekul hobby och även om det bara ger nålpengar så är det roligt i alla fall! Andra mer proffsiga och erfarna fotointresserade kan göra sig en litet större hacka och då särskilt om man är ansluten till flera andra liknande fotosajter.

Och nu så väntar sängen igen!

Sydney, Australien

När vi skulle äta tidig  avskedsfrukost i morse så väntade oss denna vackra och välkända syn av Sidney Operahouse

Fontän i park, King's Cross stadsdelen

Kryssingen är slut och i morse steg vi i land i ett för oss nytt land på en ny kontinent, sonen och jag. Det känns rätt bra att vara på landbacken - tills nästa gång! Jag hade hört så mycket i förväg om hur stränga tullkontrollerna är här - de lär skall vara världens hårdaste. Så både sonen och jag hade med oss läkarintyg på engelska för våra mediciner och beredde oss nästan på kroppsvisitering. Ett par dagar innan hade tullpersonal från Australien kommit ombord på vårt kryssningsfartyg för att göra en första kontroll. Sedan kom också både skriftlig information till hytterna samt meddelanden i högtalarna om vad man inte alls fick föra i land. Höga böter om man försökte ändå och man hade ställt ut soptunnor för allt otillåtet. Man får t.ex inte föra in trä, djurmaterial, mat, dryck, pornografi mm mm.  Så där rök mitt pulverkaffe som jag brukade spetsa det räliga amerikanska kaffeblasket med. Vid sista middagen i går kväll med våra australiensiska middagsvänner diskuterade vi detta. De sa att de aldrig för med sig något tillbaka hem efter en utlandsresa av denna anledning. Jag började oroa mig för att tullen kanske  skulle komma att klå mig på mina finskor som är i skinn, min lilla förgyllda isländska aftonväska i fiskskinn eller slita av mig klockarmbandet, också det i skinn eller ett skinnsmycke inköpt i Cadiz, Spanien förra sommaren osv. På Tahiti hade jag inhandlat salladsbestick i trä samt i Honolulu nåt slags halsband och armband gjort av lackat och målat nötskal. Skulle jag bli av med detta nu? Det var inte utan att jag hade litet ont i magen när man ropade ut att resväskor skulle röntgas och scannas också. Men jag hängde på mig mitt nöthalsband med tillhörande armband fullt synligt och tulltjänstemannen frågade vad vi hade att deklarera och jag sa mediciner, punkt slut. Jag ser att du gillar  - och så sa han namnet på de där nötterna. Nötter?? sa jag - Är det inte plast? Nej, men du får föra in dem. Då halade jag fram salladsbesticken och frågade och dem fick jag också behålla, liksom skor, fiskväska och armbandsur mm. Sen var det bara att gå ut till väntande buss för att ta sig in till stans Centralstation.

Undrar vad Hans Christian skulle ha sagt...King's Cross stadsdelen

Detta ser väl inte så farligt ut__ King's Cross

Vi hittade en taxi som från Centralstationen tog oss till det via internet bokade 3-stjärniga hotellet i ett område som heter King's Cross. Den äldre taxichauffören förfasade sig över området vi (jag) valt och sa att där går vi inte säkra, fylla och bråk och var inte ute när det är mörkt. Bo där e n natt och byt sen - men oj, har ni bokat in er och betalt för hela er vistelse här. Ja, hoppas att allt går bra, mässade han vidare. Jag frågade om han kände till just vårt hotell?? Känna till?? Jag är taxikung i Sidney, klart jag känner till området...Har ni gjort upp nåt program? Nä sa ja, vi ska ta dagen som den kommer och har bara bokat in oss för en föreställning på Sidney Operahouse en av kvällarna. Vi ska se den gamla musikalen South Pacific (f.ö. det enda som går nu). Predikan fortsatte: Me ni kan inte gå utomhus, det är farligt och så är det långt till/från teatern...Jag kan inte gå i alla fall replikerade jag, så det spelar ingen roll. Till slut hittade taxigubben hotellet och det blev tyst i öronen...

Detta häftiga hus ligger mitt emot vårt hotell. King's Cross stadsdelen

Hittills tycker vi att området ser trevligt ut utan större skavanker och vi har bott i bra mycket sunkigare hotellrum i både London och New York för att nämna några. Här har vi ett enkelt men rent och fräscht hotellrum med pentry och mer behöver vi inte för vår veckolånga vistelse här.  Gratis Wi-Fi har vi också till skillnad mot fartygets fruktansvärt långsamma och oerhört dyra internet. Temperaturen utomhus är behaglig efter allt frysande i New Zealand  där man har tidig vår fortfarande och det blåste och det var kallt även ombord och det gungade rätt rejält den sista biten. Här är sommar och folk går tunnklädda. Och - har jag upptäckt - att liksom på New Zealand finns här riktigt drickbart kaffe! Detta blir nog en bra vecka!

Detta vackra hotell är väl ett annat som också ska ska undvikas då...PS.

Nu efter en kvällspromenad - klockan är 21.30 -  är jag kanske beredd att ge den bekymrade taxichauffören från i förmiddags  rätt. Sonens nya austraiiensiska vänner från kryssnigen chattar och säger att vi bor i Sydneys värsta håla. Vi såg själva under promenaden när vi letade efter nåt ätbart att det är ett s.k. Red Light distrikt och kriminellt. Sånt ser man ju inte direkt i dagsljus. Det var mycket folk i rörelse som såg ut att bara vara ute och röra på sig och fira en vanlig fredagkväll men vi såg också ridande poliser. Jag känner mig inte direkt skrämd ändå.  Och det är just inte skränigare nere på gatan än det är i en svensk stad. På dagtid ser denna innerstadsdel fullt normal ut och varken sjaskig eller ruffig. Jag tror inte att jag skulle känna mig lugnare varken i New York - där vi inte vågade ta tunnelbanan hem på kvällarna - eller i Stockholm. Var jag än befinner mig så utmanar jag inte ödet och går hem ensam i mörker.

Lagens långa arm och  ben

Vi hittade bland alla "Take Away-ställen" nåt pajaktigt att värma i rummets mikro för att spara pengar då detta land sägs vara så dyrt. När vi skulle betala upptäckte vi att vi nästan hade kunnat äta ute för samma pengar  så detta var lärdom nr 1.

Hit törs väl ingen vilsen turist gå ner heller då....

Dag 10

Idag är det vår 10:e dag ombord vilket betyder att vi nu har avverkat litet mer än halva kryssningen. Efter tre dagar i rad med strandhugg i Franska Polynesien har vi nu fyra dagar till havs innan vi kommer till Nya Zealand.

Med fartygets tenderboat till Bora Bora, Franska Polynesien

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att detta är en långtråkig kryssning. Det beror förstås till stor del på reslängden, 17 nätter. Det är en lång kryssning som mest lockar äldre personer (mig själv  i n t e  inräknad!!!) samt en del familjer med barn och yngre tonåringar. Det är mer håll igång på korta kryssningar som en vecka som mer lockar yngre personer och därmed gör det hela litet mer fartfyllt. Sen märker jag även en del nedskärningar ombord, små detaljer här och där som sammantaget gör att man märker skillnad - åtminstone jag som varit flitig "cruisegirl". Tyvärr är maten en av detaljerna och kvaliteten är skiftande. Vid ett tillfälle när vi åt middagsbuffe så frågade jag faktiskt hovmästaren vad det egentligen var de serverade oss - sa att mina hundar skulle ha gillat det - men varken min son eller jag då den var under all kritik. Och man  ä r  känslig för kritik och bemöter snabbt den skriftliga de gärna vill ha av sina gäster medan de fortfarande är kvar ombord. Vi äter vanligtvis nere i matsalen och det var roligt när man häromkvällen hade krokodil som ett av alternativen till varmrätt. Det är alltid kul att prova på nåt nytt och jag frågade för säkerhets skull om det var äkta krokodil och inte bara nåt påhittat namn på en rätt som i själva verket är nåt helt annat. Det australiensiska par som är våra bordsgrannar vid middagarna förklarade då att i Australien anses krokodil vara en delikatess, inte så jättevanlig men dyr rätt och man serveras alltid  köttet malt. I köket vågar dock kockarna inte krydda för mycket så anrättningen smakade litet utslätat men köttet hade drag av både kyckling och grodlår tyckte vi.

Vy från Bora Bora

Att kryssningen är litet tråkig beror också på fartygets storlek. Jag har seglat ett par gånger tidigare med systerfartyg till detta och tyckte samma sak då. Men vill man iväg på en speciell kryssning så får man ju acceptera de fartyg som står till buds. Jag föredrar den fartygsklass som är ett snäpp högre upp, möjligtvis två men tycker inte om rederiets största fartyg Oasis med systerfartyget Allure som seglar i Karibien. De är f ö r stora, långa gångavstånd och förlorar i personlighet. (Ändå ska jag med Oasis nästa september, 2014 då hon gör första besöket i Europa, tre kryssningar blir det, innan hon skall på varv i Rotterdam. Två av dessa kryssningar är jag inbokad på (och söker resesällskap till -  om någon i bekantskapskretsen är hugad spekulant!). Det var så stort tryck efter biljetter den dag som de släpptes fria i Europa och resten av världen att åtminstone spanska Royal Caribbeans telefonväxel brakade ihop.

Och så kom vi då till min höjdpunkt av kryssningen: Polynesien (för sonen gäller Nya Zealand) som jag i så många många år har velat besöka. Nu gick en dröm i uppfyllelse - om även med visst smolk i bägaren. Det var tre öar i Franska Polynesien som gällde på den här resan: Bora Bora, Tahiti och Moorea. Franska Polynesien tillhör Frankrike, är ett av landets utomeuropeiska departement men man har inte euro som valuta. Vid en folkomröstning sa öbefolkningen nej och så blev det.

Öarna är otroligt fantastiskt gröna, frodiga, täta med mycket vacker natur som mer än väl uppvägde tidigare långtråkighet ombord. Oceanen i många olika blå, gröna och turkosa skiftningar är också fantastisk att titta på.. Men jag har aldrig varit på dyrare platser och vi var många resenärer som undrade om man verkligen fick sålt något överhuvudtaget. Precis allt var dyrt och många kinestillverkade smycken såldes ca fyra gånger dyrare än hemma i Spanien eller andra länder. Då ska man inte säga att man satsar på turismen om turisterna inte har råd att handla…

Pacific Ocean - Stilla Havet

Första ön vi besökte var alltså Bora Bora. Det är en liten ö med bara ca 9000 invånare. Skolbarnen skickas till internat på andra öar. De kan komma hem varje veckoslut om föräldrarna har råd, annars en gång i månaden. Jag hade bokat in sonen och mig på en rundtur runt ön på några timmar. Det var den enda utflykt på denna ö med lätta korta promenader som jag kunde delta i så därför valdes denna. Och så tar de inte med min och nån annans medresenärs rullator utan lämnar den på en slags förvaringsplats utan att säga ett ord i förväg. Så där satt jag i bussen och kunde inte kliva av vid de olika stoppen utan rullator att gå med. Dessutom - när vi kom tillbaka efter denna bussrundtur så kom man inte tillbaka med rullatorerna heller utan dem skulle man själv hämta ut - men hur ta sig dit? Jag var så himla besviken och arg att jag kontaktade fartygets guestrelation desk och krävde pengarna tillbaka för utflykten. Jag fick hälften tillbaka på min biljett och det var väl OK och dan därpå på Tahiti försäkrade man att det var större bussar och att jag skulle insistera om de ville plocka rullatorn då med. Allt gick bra och utflykten var en upplevelse, en riktig naturupplevelse och jag tänkte att det var detta jag kommit hit för!

Strax före middagen (vår sittning är kl 20.30) samma dag började jag dock få muskulära problem i ryggtrakten som snabbt förvärrades så jag kunde varken böja mig, sätta mig, resa mig etc utan att skrika högt av smärta. Efter middagen då jag suttit still i 1,5 tim ungefär var det etter värre och jag släpade mig mer eller mindre till guestrelation-disken där man på en gång sa att jag borde besöka läkaren och de ringde till avdelningen och gav mig luren till en sköterska som det första hon sa var att det var stängt! Det är bara öppet för akutfall vilket jag förklarade att det var. Men nej, akutfall var typ hjärtatacker varpå jag svarade att "men skit i det då, jag har bara så ont att jag inte kan röra mig - men jag är inte döende". Tja, kom ner då men ni kan inte träffa doktorn och jag tyckte att då var det väl ingen ide för det är bara han som kan ordinera den spruta jag tror jag behöver…Till slut fick jag komma och doktorn kom också och undersökte och undersökte och klämde och frågade och urinprov tack - en läkare på spanska vårdcentralen skulle blekna över all utfrågning och undersökning och noggrannhet! Till slut fick jag min spruta samt värktabletter och en faktura på drygt 300 USD. Men jag har reseförsäkring så pengarna får jag tillbaka på den när jag har kommit hem. Fast utflykten till Moorea fick jag ställa in och fick utan vidare pengarna tillbaka när läkaren sagt sitt. Jag gjorde bara en kort utflykt med tenderbåten på max 15 minuter till ön och bara detta var en uppfriskande och härlig tur. Väl där visade det sig inte vara mer än en liten marknadsplats av mer tillfällig karaktär och mer en parkeringsplats för alla väntande utflyktsbussar, taxibilar och annat. Allt var dyrt som vid tidigare tillfällen men det blev i alla fall en typ souvenir T-shirt och jag gick en långsam promenad i egen takt och fotograferade. Det var då jag kom på att det måste vara detta mycket flitiga fotograferande som har orsakat sträckningen. Då det gungar nästan hela tiden, är ojämn terräng, min dåliga balans mm så måste jag spänna mig för att försöka hålla still kameran samt litet hoppande av och på utflyktsbussar - tja mer behövs inte….Tillbaka igen i hytten satt jag och sorterade bilder när jag kände att jag hade nåt löst i munnen - en ganska ny fyllning i en framtand hade lossnat och där gapar nu ett hål i dess ställe! Undrar i fall de har några krokodiltänder kvar i köket….

Del av Pooldeck, Radiance of the Seas

Nu skall jag strax gå och fixa till mig för innan kvällens middag är jag inbjuden till en speciell tillställning för de gäster som så att säga är stammisar hos Royal Caribbean International. Den innebär oftast att man förutom att kaptenen eller nån annan med guldränder pratar litet, något kortare uppträdande medan man bjuds på fri dricka och äter sig proppmätt innan man går och sätter sig till bords för den vanliga middagen! Men idag blir det inget dricka för mig - minns hur det gick för nån vecka sen: Utslagen efter ett glas vin samt att jag idag även tar tabletter. Jag är nog enda gästen som hänger i baren och mestadels håller mig till cola under den här kryssningen…Och det känns faktiskt skönt!