Våren 1968 tog jag studenten i Skara och flyttade i slutet av sommaren detta år till Uppsala för att läsa vidare. Vi var en stor kull studenter det året och det skulle inte finnas studentrum för alla. Men i Blåsenhus på det s.k. Artillerifältet byggde man baracker med privata rum samt gemensamma toaletter/dusch och kök. Dessa fick man sedan söka och rummen lottades ut. Man fick bara bo där det första året och under tiden se sig om efter nåt annat mer permanent.
Jag hade turen att få ett av dessa eftertraktade rum och det hade även Mona från Eskilstuna och därmed inleddes en numera 45-årig vänskap.
Min tur höll i sig för efterföljande vår när det var dags att börja söka annan bostad hade jag lyckan att få ett rum i det populära studentområdet Rackarberget. Även där gällde principen tjejkorridor/killkorridor med eget rum med tvättskåp samt gemensam dusch, toalett och kök för jag tror det var sju personer i varje korridor. Tvättstuga fanns i annat hus. Veckostädning ingick i hyran av både de privata rummen som de gemensamma utrymmena. Och det var nog tur för annars skulle det säkert ha grott igen där...
I denna sistnämnda korridor lärde jag känna Birgitta från Västerås och Karin från Uppsala. Leena från Uppsala flyttade också in där medan Mona fick ett studentrum i närheten innan hon också lyckades ta sig till samma korridor där vi andra fanns. Så var detta tjejgäng utkristalliserat för tid och evighet! Festerna var många, roliga men anspråkslösa och vi ställde alltid upp för varandra i vått och torrt, grät och skrattade tillsammans och vi lärde oss att vatten kan vara tjockare än blod. Alltså, att äkta vänskap som man själv har valt kan vara mer värdefull än påtvingad släkt. Och man kunde anförtro sig åt varandra utan att oroa sig för hur det skulle upptas eller kommenteras och läggas synpunkter på...
Så småningom spreds ju även vi för vinden men fortsatte att hålla kontakt mer eller mindre sporadisk under olika tidsperioder. Ena väninnan flyttade till Umeå, en annan av oss med man och barn till Tanzania under många år, två blev kvar i barndomsstaden Uppsala och jag själv hamnade så småningom i Spanien efter att ha flyttat runt till/från en massa platser runt om i Sverige som medföljande sambo sedemera fru och därefter fånskild fru dit där jobben fanns. Under en period hade vi alltså svårt att träffas alla fem vid ett och samma tillfälle, till och med fyra av oss var svårt att få ihop samtidigt. Men ett par av oss i taget har kunnat träffas i olika konstellationer nästan årligen, antingen hos mig i Spanien eller när jag har besökt Sverige. Sjukdom och arbete har ibland kommit i vägen då vissa av oss ibland har fått ligga lågt men kontakten har aldrig upphört och ssk när vi var yngre så åkte vi ibland iväg på gemensamma semestrar, åtminstone ett par av oss för att hälsa på en tredje osv. När sonen och jag för ett antal år sen firade en familjeangelägenhet med flertalet inbjudna så bokade alla fyra med sina respektive flyg hit för att vara med och fira!
Och för två dagar sen kom två av dessa väninnor hit för att hälsa på under en vecka, Mona från Eskilstuna som har återvänt till bardomsstaden och Leena från Uppsala som aldrig lämnade sin trots långa resor både privat och i jobbet.
Numera är vi alla fem mer eller mindre gråhåriga och pensionsmässiga och har hälsoproblem av olika slag som förhindrar oss att träffas som vi vill. Men står i kontakt med samt följer varandra direkt eller indirekt gör vi och detta är jag mycket tacksam för. Det är en vänskap och en trygghet som har följt med i stort sett hela livet och varit som en familj fast utan blodsband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar