Rörigt

Jag har så mycket i huvudet just nu att hålla ordning på så det känns litet mer splittrat och rörigare än vanligt. Riktigt rörigt är det också hemma i bostaden fast av andra orsaker. Därför har det varit litet svårt att koncentrera sig på blogginlägg om man så säger....

Städerskan, tja, jag kan snudd på kalla henne för husets allt-i-allo, behövde två veckors ledighet för att resa hem till Ukraina och hälsa på sina gamla och sjuka föräldrar. Med sig på resan tog hon sin yngsta dotter som också bor här och är så duktig i skolan att hon fick ledigt utan vidare. Tyvärr bar det sig inte bättre än att det blev pappersproblem vid hemresan till Spanien så resan fick skjutas upp tills dessa var avklarade. Sedan gällde det att hitta en billig flygbiljett tillbaka och i nästa vecka är hon på plats här igen (Det kanske är  bäst att hålla fingrarna korsade...) efter då nästan 4 veckors bortvaro. Och ack som här ser ut nu - det är nästan så jag vill fly fältet - och så mycket orkar jag inte göra själv heller när kroppen säger ifrån. Så min Irina blir väl mottagen!

Wikipedia bjuder på det här fotot av Electrolux dammsugare!

Ja det är den  e n a   röran och nu går vi över till nästa. Det är faktiskt ingen röra utan egentligen något riktigt trevligt som dock är avhängigt av att städerskan är tillbaka. Jag skall ut och resa igen med ett par väninnor och detta ser jag verkligen fram emot. Vi ska ut på en bussrundresa och detta var väldigt många år sen jag gjorde sist så det skall bli ett sant nöje! Men eftersom jag har så många djur som skall tas om hand när inte jag är hemma så bor alltid städerskan här då mot extra ersättning. Så när hon"fastnade" så har jag varit litet orolig att hon inte skulle hinna hem i tid.

Väninnorna och jag blir bara borta i en vecka på denna gemensamma resa men när jag kommer tillbaka så har jag bara sex dagar på mig innan jag skall åka till Sverige på några veckor. Sonen skall ta studenten och eftersom jag inte har nån bostad där så har jag fått hyra in på en restaurang för både mottagning samt middag på kvällen för tillresande gäster och andra hungriga. Det har varit/är litet pyssel att få ihop allt detta på distans men det blir säkert bra till slut. Studenskylt har beställts, mössa och annat klädval har avhandlas per telefon och chatt för att sedan inhandlas och inbjudningar har skickats ut...ja, det är säkert nåt mer som jag kommer att komma på som tillkommer även om jag försöker stå emot den sanslösa business som studentfirande har blivit till.

Min far tog studenten 1947, min mor året innan.
Förlovingsfoto

Mitt upp i allt detta håller sonen också på att flytta till sitt första egna hem! Det dök upp ett tillfälle som vi inte ville missa. Han har tidgare varit inackorderad i familj under sina fyra svenska skolår men har nu tagit steget till eget boende eller som han själv uttryckte det häromdagen på Facebook: "Ägare till ett palats på 26,4 kvm"!! Men där kommer att finnas allt han behöver. Möbler har inhandlats på Ikea online med hemkörning så att det mest grundläggande finns tills jag kommer och vi får forsätta att göra i ordning hans hem då. Sedan har den tidigare ägaren också lämnat kvar litet användbara saker så undan för undan kommer det hela att bli riktigt bra. Jag undrar vem det känns mest spännande för - för sonen eller för mig? Tror att vi nog är lika exalterade båda två!

Mitt hem är min borg - även om palatset inte är så stort!

Nu börjar jag bli riktigt hungrig igen så då är det väl dags att ta efterrätten nu. Jag är inte varken vidare intressead av eller kunnig i matlagning men den getskank som låg i frysen var inte så svår att få till och de blandade frysta mexikanska grönsakerna skötte sig själva. Med en alkoholfri öl till så blev det en riktigt hyfsad måltid.... Och jag tror det blir kaffe istället för dessert!

Dagens middag bestod av getkött med mexikansk grönsaksblandning 

Och med detta tar jag kväll!

Maestro Kjell

Maestro Kjell Lönnå

I kväll har jag varit på en härlig konsert när "vår" svenske världsberömde körledare, kompositör, konstnär mm  Kjell Lönnå besökte Fuengirola med sin tredje kör, damkören "Confetti". På bara ett par år har Kjell Lönnå, 77,  varit här med alla sina tre körer och jag har haft förmånen att se och höra dem alla tre: KFUM Kören, Sundsvalls Kammarkör samt Confetti.

Konserten ikväll hölls i kyrkan Virgen el Rosario mitt i stan och den var fullsatt. Den spanske tolken presenterade Kjell Lönnå som Maestro Kjell inför en blandad skandinavisk, engelsktalande och spansktalande publik. Evenemanget var sponsrat och och det var fri entre.

Damkören Confetti under ledning av Kjell Lönnå i kyrkan Virgen el Rosario

Den 30-kvinnor starka kören framförde både sacral och värdslig musik från många olika länder, inte bara europeiska. När man vågade sig på att framföra "Härlig är jorden" (Beautiful Savior) på samiska (!) så var det både en märkvärdig och härlig upplevelse att lyssna på detta! Vi i publiken fick också lyssna på svenska visor och det var nästan så att en liten tår trillade när kören sjöng Alice Tegners barnsång "Majas visa" (När Lillan kom till jorden...). Mäktiga att lyssna på var ett reqviem liksom också ett stycke ur "Fantomen på Operan."

När tolken tackat och överlämnat en graverad plackett till Maestro Kjell och  extranumrena var sjungna, så var det bara att resa sig ur kyrkbänken och gå ut och möta verkligenheten igen.

Efter konsertens slut överämnades en graverad plackett till Maestro Kjell.

För Åsas och min del gjorde den sig kännbar på ett högst normalt fysiskt sätt: Vi var hungriga. Uppsökte ett turkiskt kebabställe, insöp litet atmosfär och påminde varandra om att det bara är 18 dagar kvar innan vi samt en tredje väninna åker på gemensam semester till Turkiet. Men innan dess blir det Malaga i morgon...

Kebab på turkiskt sätt.

En karamell att suga på

Det finns e n bar eller snarare lite småsunkig sylta i den här stan som  a l l t i d  skall besökas när jag har gäster på visit. Detta är en tradition sen många år tillbaka. Den heter "Pepe El Coino", ligger på Calle Brasil (en liten sidogata till Avenida de Mijas) och drivs av herr och fru Pepe och Pepa.  Där är rökigt och stökigt och köket mer som ett hål i väggen. Det finns en trist gård där man kan sitta ute och äta om man vill komma undan röken och teven som står på på max. Det är mest gubbar som frekventerar stället, i alla fall ikväll när det var fotboll. Jag bodde tidigare under ca 5 års tid i en lägenhet i detta hus och det är därför som jag känner till stället.

Tror att detta är stans billigaste ställe, åtminstone ett av dem och där kan man äta så god fisk: "Rosada a la plancha". Så många fler rätter har Pepe inte vad jag minns mer än denna rosada, fläskfile och ett eller annat till samt ett par goda sallader. Förr hade han mycket goda hemlagade efterrätter också som Pepa lagade till men det är slut med detta nu fick vi höra ikväll. Jag och mina vänner går dit för fiskens skull.

Köket öppnar runt kl 20-20.30 eller när Pepe har sovit klart och är redo att börja laga mat. På dan har man bara litet tapas och litet ost eller jamon serrano. Tisdagar är det stängt "så att gästerna får vila" står det på en skylt i fönstret.

Dit travade alltså mina två besökande väninnor och jag ikväll "på begäran" av dessa för att äta av Pepes goda fisk. I den superrökiga lokalen satt bara karlar och glodde på fotbollsmatch på teve. Jag kände bara igen ett par f.d. grannar och jag tror inte att de kände igen mig mer än Pepe förstås. Jag klev givetvis in där som vore jag barn i huset och vi kände hur huvudena vreds runt flera varv på gubbarna när vi gick rätt genom baren och satte oss på innergården. Eftersom det verkade som att matchen inte gick så bra för Spanien - inte just då i alla fall - så koncentrerades förmodligen intressets på oss tre okända utländska damer istället. Vad gjorde vi på ett sånt ställe osv osv? Jag tror säkert att vi ventilerades både framlänges och baklänges och att Pepe berättade att jag och min son hade bott i huset och varit stammisar där en gång.

Åsa och Tina vi ett tidigare tillfälle hos Pepe

När det blev dags för oss att bryta upp och gå hemåt igen, så stannade konversationen upp, när vi åter gick genom lokalen.  Alla gubbarna hälsade och log och en äldre man som jag tror att jag aldrig har sett förr, reste sig upp, tittade mig i ögonen och frågade mig mycket artigt: " Habla Ud. español señora?" (Talar ni spanska, frun?) Och ja, det gör  jag ju så jag sa ja. "Es Ud. guapisima, muy guapa" (Ni är mycket vacker) och sen satte han sig ner igen och så var det bra med det! Jag fick fram ett "Gracias caballero" (tack min herre) innan vi fick boxat ut rollatorn genom den för smala dörren.

Det är ju liksom inte varje dag som en medelålders överviktig kvinna med rullator får höra såna komplimanger så jag sög ju åt mig. Och väninnorna och jag var rörande överens om att vi hade förgyllt gubbarnas kväll!

Gammal vänskap

Våren 1968 tog jag studenten i Skara och flyttade i slutet av sommaren detta år till Uppsala för att läsa vidare. Vi var en stor kull studenter det året och det skulle inte finnas studentrum för alla. Men i Blåsenhus på det s.k. Artillerifältet byggde man baracker med privata rum samt gemensamma toaletter/dusch och kök. Dessa fick man sedan söka och rummen lottades ut. Man fick bara bo där det första året och under tiden se sig om efter nåt annat mer permanent.

Jag hade turen att få ett av dessa eftertraktade rum och det hade även Mona från Eskilstuna och därmed inleddes en numera 45-årig vänskap.

 Min tur höll i sig för efterföljande vår när det var dags att börja söka annan bostad hade jag lyckan att få ett rum i det populära studentområdet Rackarberget. Även där gällde principen tjejkorridor/killkorridor med eget rum med tvättskåp samt gemensam dusch, toalett och kök för jag tror det var sju personer i varje korridor. Tvättstuga fanns i annat hus. Veckostädning ingick i hyran av både de privata rummen som de gemensamma utrymmena. Och det var nog tur för annars skulle det säkert ha grott igen där...

I denna sistnämnda korridor lärde jag känna Birgitta från Västerås och Karin från Uppsala. Leena från Uppsala flyttade också in där medan Mona fick ett studentrum i närheten innan hon också lyckades ta sig till samma korridor där vi andra fanns. Så var detta tjejgäng utkristalliserat för tid och evighet! Festerna var många, roliga men anspråkslösa och vi ställde alltid upp för varandra i vått och torrt, grät och skrattade tillsammans och vi lärde oss att vatten kan vara tjockare än blod. Alltså, att  äkta vänskap som man själv har valt kan vara mer värdefull än påtvingad släkt. Och man kunde anförtro sig åt varandra utan att oroa sig för hur det skulle upptas eller kommenteras och läggas synpunkter på...

Så småningom spreds ju även vi för vinden men fortsatte att hålla kontakt mer eller mindre sporadisk under olika tidsperioder. Ena väninnan flyttade till Umeå, en annan av oss med man och barn till Tanzania under många år, två blev kvar i barndomsstaden Uppsala och jag själv hamnade så småningom i Spanien efter att ha flyttat runt till/från en massa platser runt om i Sverige som medföljande sambo sedemera fru och därefter fånskild fru dit där jobben fanns. Under en period hade vi alltså svårt att träffas alla fem vid ett och samma tillfälle, till och med fyra av oss var svårt att få ihop samtidigt. Men ett par av oss i taget har kunnat träffas i olika konstellationer nästan årligen, antingen hos mig i Spanien eller när jag har besökt Sverige. Sjukdom och arbete har ibland kommit i vägen då vissa av oss ibland har fått ligga lågt men kontakten har aldrig upphört och ssk när vi var yngre så åkte vi ibland iväg på gemensamma semestrar, åtminstone ett par av oss för att hälsa på en tredje osv. När sonen och jag för ett antal år sen firade en familjeangelägenhet med flertalet inbjudna så bokade alla fyra med sina respektive flyg hit för att vara med och fira!

Och för två dagar sen kom två av dessa väninnor hit för att hälsa på under en vecka, Mona från Eskilstuna som har återvänt till bardomsstaden och Leena från Uppsala som aldrig lämnade sin trots långa resor både privat och i jobbet.

Numera är vi alla fem mer eller mindre gråhåriga och pensionsmässiga och har hälsoproblem av olika slag som förhindrar oss att träffas som vi vill. Men står i kontakt med samt följer varandra direkt eller indirekt gör vi och detta är jag mycket tacksam för. Det är en vänskap och en trygghet som har följt med i stort sett hela livet och varit som en familj fast utan blodsband.

Internationella dagarna 2013

I dag är det den femte och sista dagen av årets upplaga av de s.k "Internationella dagarna" eller som de kallas på spanska "Feria Internacional de los Pueblos." I år - det 19:e året -  deltog 33 olika länder även om sex av dessa var olika spanska autonoma provinser och regioner inom landet, nämligen: Andalusien, Aragonien, Asturien, Cadiz, Galicien och Ibiza. Övriga internationella deltagare var:

??? - minnet är gott men kort...

Tyskland, Algeriet, Argentina, Australien, Bolivia, Brasilien, Bulgarien, Colombia, Kuba, Ecuador, USA, Egypten, Finland, Storbritannien, Grekland, Hawaii, Indien, Irland, Marocko, Mexiko, Norge, Paraguay, Peru, Dominikanska republiken, Serbien, Uruguay och Venezuela.

Egypten

I går gjorde jag det enda besöket för i år,  trots att jag bor nästan granne med feriaplatsen. Dels har vädret inte helt varit helt på besökarnas sida dels har jag gått omkring med förkylning och trötthet i kroppen. Men i går var det dags! En av väninnorna, Åsa, och jag bestämde oss för att gå dit en sväng - men "bara en stund" - och inte skulle vi shoppa nåt i år hade vi bestämt innan. Egentligen bara gå dit och äta, provsmaka litet från olika länder för att slippa laga mat denna dag.

Andalusien - yeah yeah!

Norge

Storbritanien

Sedan Åsa hade letat parkering och snurrat runt i ca 45 min hittade hon en ledig plats relativt nära. själv tog jag bara backen ner från mig. På min smala gata får inga bilar parkeras under feriorna - inte ens vi som bor längs den och detta av säkerhetsskäl. Bilar som står här forslas bort och får sen lösas ut hos polisen mot en icke låg penningsumma. Utryckningsfordon måste kunna komma förbi om något skulle inträffa då ferian är väldigt välbesökt. Normalt brukar man ha ca 900.000 besökare under dessa dagar och i år finns det uppgifter om att man kanske kommer upp i miljonen. Inte illa för en småstad som Fuengirola!

Tror detta var Galicien...

Eftermiddagen var skön och vi traskade runt, trängdes och köade. Träffade på bekanta som vi inte sett på länge men ändå lyckades stöta ihop med på marknaden (feria betyder  marknad), pratade bort en stund och gick och tog oss nåt litet bland alla olika matstånd som fanns att välja på både inomhus och utomhus. Tittade in i många av flera länders "casitor", mindre/större lokaler som finns på feriaplatsen längs en gata. På de mest populära fick man knöla sig in - i den indiska paviljongen var det rejält tryck och hög stämning t.ex. I en del andra var det litet lugnare beroende på vad man hade valt att satsa på. I finska var det igår storbildsteve för att visa nån viktig ishockeymatch Finland - ? och där var ändå mycket folk bänkade. Där blev det också en liten paus för oss när vi tog oss var sin shot med salmiaksmak... I norska paviljongen uppträdde, när vi tittade in, en norsk grupp som jag inte minns namnet på men med en vokalist med en underbar röst och musik som föll mig i smaken som bla. Creedence Clearwater Revival.

Hos "indierna" var det livat!

Tivolidelen hoppade vi över då det är ännu skränigare med alla karuseller och andra oljud där och vi heller inte längre har barn/ungdomar i huset som ville dit. Det räckte med allt annat som fanns runt omkring att vila ögonen på, bl. a. den shopping som vi skulle låta bli....

Men inne på marockanska paviljongen hittade jag en liten bag i textil/läder med tillhörande schal i likadant tyg som jag föll för samt ett par låga skinnskor/tofflor med knytband som passade så bra i färg till väskan. Efter diverse prutande så hamnade de i min ägo. Åsa tror jag köpte teer eller kryddor på samma ställe.

På vägen ut från feriaplatsen - sen den där "stunden" blivit till en 7 timmar - om inte mer - så sprang vi på ett stånd där man sålde billiga scarves i många olika varianter. Så blev vi tvugna att handla litet där med och sist av allt träffade vi på en kvinna, möjligen holländska, som sålde helt otroligt fina små hus i glaserad keramik att ha antingen värmeljus eller rökelse i. Där blev vi förstås ståendes en stund med beslutsångest för vilket av alla de fina husen skulle vi välja......? Till slut bestämde vi oss för var sitt och sedan skjutsade Åsa hem mig för ensam ville jag inte gå i den mörka uppförsbacken hem till mig.

Min fina lilla hus-ljus lykta

Marknadsfynd...

Se, detta var en folkfest som räcker tills nästa år igen!

Välkommen skööööna maj!!!

Valborgsmässoafton - visst låter det trevligt detta att välkomna våren med eldar och sång, helst manskör då, i alla fall om man frågar mig, samt andra traditioner på olika håll runt om i Sverige! Att fira att den långa, kalla, mörka vintern äntligen har tagit slut för den här gången... Och är man uppsalastudent som jag så är man ju van att fira rejält på sista april, äta sillunch och ta sig några nubbar innan det är mösspåtagning och man springer nedför "Backen" kl 15.00  dvs i  Carolinabacken, från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Detta var förvisso länge sen för min del men minnena lever upp igen denna dag och jag frågar fortfarande mina väninnor i Uppsala från studietiden om de ska gå i Backen, antingen som deltagare eller åskådare...

Visst ser det väl inbjudande ut....

Tillbaka till min verklighet som den ser ut just nu, i södra Spanien. Under ett par dagar har vi åter haft väldigt blåsigt och kallt här. Mitt på dagen idag var det faktiskt inte mer än 11+ och vinterjackan åkte fram igen. Jag hade inte lust att gå ut överhuvudtaget mer än nödvändiga hundpromenader eftersom jag är väldigt lättpåverkad av väder, stämningar och känslor. Så jag tänkte att jag skiter i allt det här, jag bryr mig inte ifall det fortfarande firas valborgsmässoafton nånstans som förr om åren i gamla Svenska skolan här i Fuengirola. Jag gitter inte ens ta reda på det.....Så jag satte på värmen i vardagsrummet och satte mig sen vid datorn och tittade på det historiska spektakel när Nederländernas drottning Beatrix abdikerade och hennes son Willem kröntes till kung. Han, iklädd mantel med hermelinsbräm medan den nya drottningen och prinsessorna var klädda i blått, regeringsmedlemmar som en efter en svor honom trohet, var på sitt sätt ett skådespel värt att följa. Det var så sagoaktigt på något vis...

Vi var övervakade av lilla nyfikna kattenYuki....

Senare under dagen ledsnade jag på att sitta och uggla, ringde väninnan Åsa som just sovit klart sin siesta och vi bestämde att träffas. Vi provianterade litet delikatesser på  aruhuset El Corte Ingles  och bestämde oss sen för att ta ett dopp i min jacuzzi - för det verkade som att värmen höll på att vända tillbaka och att ett dopp i den skulle kunna kännas acceptabelt...

....som inte alltid vågar hoppa ända ner på marken och vill ha assistans...

Så vi laddade upp med Jamon Bellota av finaste sort - skinka från grisar som fötts upp på ekollon - nån gång emellanåt så tillåter jag mig denna lyx - samt alkoholfri öl (Åsa kör och jag har inget behov av att dricka alkohol heller) och kröp ner i det 37-gradiga och härligt varma vattnet där vi sen satt och bubblade och tittade på natthimlen.

Vi övervakades av lilla katten Yuki som var tillräckligt modig att våga balansera fram över jacuzzikanten för att se om det kanske fanns en gnutta av bellotaskinka kvar vilket det förstås inte gjorde eller hur som helst i alla fall inte var avsedd som kattmat för c:a 100 €/kg!

...och dessutom gärna vill bli buren till sin plats....

...Och medan vi var i badtagen, har vi gått över till sköna maj. Denna dag den 1: a maj är speciell på flera sätt. Jag tänker på alla röda fanor, på att det var min käre fars födelsedag - han skulle ha fyllt 88 år - och på att det är idag som "Feria de los Pueblos" startar här i Fuengirola - på svenska rätt och slätt "Internationella dagarna". Under fem dagar visar alla de olika nationaliteter som bor här vad som är speciellt för just deras land, vad gäller danser, mat och andra traditioner  (man kan shoppa där också...). Utom Sverige som inte vill vara med, eller som luften gick ur för ett antal år sen... Det krävs mycket engagemang, sponsring mm för att delta. Och man kan ju inte bara köra med Pippi Långstrump och köttbullar år efter år... Dessutom finns det inte plats för alla länder som vill delta - så internationella är vi här!

Det bor hur många olika nationaliteter som helst här....

Panamahattarna kommer från Ecuador, inte Panama

Ett av alla matställen där man kan prova olika specialiteter