Nytt perspektiv

Jag har upptäckt att omgivningen ser helt annorlunda ut - eller snarare att jag ser den annorlunda - från en lägre nivå än tidigare när jag är ute och kör min elektriska scooter. Med andra ord så fort rullstolsåkare, åkare i mobilityscooters, permobiler, shoppingscooters m fl som färdas fram på trottoarerna skall ut och köra så uppstår problem som jag som gående aldrig tänkte på.

Exempel på mittplantering i vägbanan som stör sikten

Jag vet inte hur det ser ut på annat håll och i andra länder men här där jag bor så är det en hel del som skulle kunna ändras men som folk av rent slarv eller tanklöshet inte tänker på och åtgärdar.

På min gata samt också alldeles i närheten där jag tar mig fram så gott som dagligen finns det både privatpersoner med hus och offentliga byggnader med häck eller stora buskar ut mot trottoaren. Dessa klipps inte tillräckligt ofta så de rispar mig i ansiktet när jag skall förbi - om jag alls kommer förbi - och vissa av dem skymmer också sikten - där man sitter i fåtöljhöjd - så att jag inte ser om bilar håller på att köra ut eller inte - och de ser inte heller mig där jag kommer. Eller så parkerar de på halva trottoaren så jag inte kan ta mig förbi osv. Trottoarkanterna är också för höga för att en rullstol eller mobility scooter skall kunna ta sig över dem så när en bilist tycker att det är smart att parkera på avfasade trottoarkanter eller på halva trottoarerna så blockerar han eller hon ofta totalt. Visst, jag kan ringa lokalpolisen och säga att jag sitter där jag sitter och inte kommer någon stans och den ser till att en kranbil forslar bort bilen men jag vet ju inte om den som blockerar vägen kanske kommer tillbaka redan om 1 minut eller om det tar ett par timmar för att personen i fråga är ute på shoppingrunda eller om det är på siestatid och han/hon tar sig en tupplur.

Min in/utfart

Kommunen m fl andra håller också dålig koll på hur trottoarerna ser ut. Det kan fattas stenplattor i trottoarerna så det scootern hoppar till, eller andra blockeringar i trottoarerna så att det smäller till i både scootern och ryggen när det dunsar till. Det tar ett tag innan man lärt sig på vilken sida av en gata man ska köra och vilken som är hopplös: för smal, trasig, utan avfasad ned/uppfart, så smal att gatlyktorna står nästan mitt i trottoaren. Ofta får jag/man köra omvägar för att ta oss dit vi ska pga av urusla trottoarer. Vissa områden i Fuengirola skall man helt undvika för det går inte att komma fram alls där. Till nya kommunhuset finns visserligen en ramp men den är byggd i vinkel och så smal och snäv att jag inte kan ta mig uppför den. Man skulle ha studerat innan hur man gjort när man byggde rampen till det Stora Varuhuset. Den är bred och lättframkomlig trots att den också går i vinkel och dit är alla kunder välkomna!

Smalt, men det går om det inte blir möte med annan"fotgängare"

På min smala trottoar har Telefonica lämnat kvar en gammal trästolpe med hängande och slängande kablar som inte används. Det smala mellanrummet mellan denna stolpe och en vägg av korrugerad plåt tar jag mig igenom om jag kör sakta och försiktigt. Men om jag har varit och handlat och har exempelvis matkassar både i cykelkorgen samt hängandes över armstödet så kommer jag inte igenom. Nyligen kom en man från kommunen och tittade på min utfart och på trottoaren sedan jag ansökt om typ ramp eller avfasning samt påpekat att står en bil parkerad precis utanför den smala trottoaren vid min dörr så har jag stora svårigheter att ta mig ut utan att braka in i bilen. Jodå han skulle lägga fram förslag om hur allt kunde åtgärdas och trodde man kunde börja fixa detta om en vecka-tio dagar. Detta lät ju bra men jag tror det inte förrän jag ser det och ännu har ingenting hänt. Snart reser jag bort över jul och då händer inget heller eftersom man måste in i min patio och härja och riva en murad tröskel ut mot trottoaren.

En till som gärna vill ut och åka men inte får följa med

De flesta bilar stannar och släpper förbi mig när jag skall över ett övergångsställe medan andra tycker de har förtur. Flera gånger har jag varit ytterst nära att bli påkörd av en bilist som inte ser mig när jag skall korsa en gata, ssk där gatorna är dubbelfiliga. Bilisten närmast mig stannar medan den bredvid gasar på och när jag kommit över halva gatan till den lilla plätt som fotgängare(barnvagnar och jag) skall stå på tills kusten är klar för att passera över nästa väghalva så ser ofta inte bilisterna oss för de tjusiga planteringar och höga buskar som också delar av vägbanan och skymmer sikten för alla parter. För bara nån vecka sen höll jag på att bli ihjälkörd av en taxi som i hög fart passerade ett övergångsställe utan att sakta in. Han trodde väl att det var fritt fram och inte såg mig i mörkret bakom en buske som totalt skymde sikten vid övergångsstället. Jag fick snabbt svänga iväg åt fel håll på körbanan för att klara mig och kände mig rejält uppskakad ett bra tag efteråt. Nu vet jag även vilka övergångssällen som är farliga....

In till det Stora Varuhuset är det lätt att ta sig...

En del fotgängare tycker heller inte om när jag kommer farandes och tycker att de skall ha företräde och att jag borde hålla till på gatan. Scooterförsäljaren påstod att här i Spanien finns inga klara regler för vad som gäller för mobilityscooters. Men skulle dessa köra på gatan så är ju de med sin låga hastighet också en trafikfara. I Sverige finns det klarare regler när jag letade på Internet efter information: Om en typ permobil är konstruerad för en hastighet på maximalt 15 km/timmen räknas den som cykel. Men om samma fordon kör i promenadtakt så gäller det som fotgängare och kör på trottoar. Så jag är alltså fotgängare när jag är ute och kör... I Sydney, Australien såg jag bara ett fåtal mobiliityscooters och de körde också på trottoar så man får väl anta att det är det vanliga. Men säg det till fotgängare som har bråttom och tycker jag tar för stor plats...I Japan kör alla cyklister på trottoarerna och det tyckte jag var jobbigt för de är ju så många också. De är precis som min mobilityscooter eldrivna och vi hörs nästan inte där vi far fram. Men jag brukar säga var snälla och flytta på er, hosta eller harkla mig och då brukar man vända sig om och sen släppa förbi mig.

Nytagen höstbild från pation

Trots att jag lever en smula farligt på både vägar och trottoarer så är ändå mobilityscootern värd sin vikt i guld och jag är så glad över att ha den! Och bättre blir det när jag får ordnat så att jag kan ta mig lättare in och ut genom porten. Då blir frihetskänslan ännu större! Och reporna färre!

Smörgåstårtor och annat

Minne

ENINGEN med denna blogg och dess inlägg var ju från början att de skulle vara ett slags dagboksanteckningar med både upplevelser och funderingar för  både mig själv och andra men av detta har det ju inte blivit så mycket som jag hade tänkt. Dels kommer det nästan ständigt annat emellan både planerat och oplanerat dels har jag inte alltid ork och skjuter upp till morgondagen och så där fortsätter det. Och då när jag äntligen skall ta mig tid och sätta mig ned och skriva så har jag glömt vad det var jag hade i tankarna i går och i förrgår och i förrgårs går... Dumt nog har jag inte ens gjort en liten notering någonstans som stöd för minnet. Och att sitta och tänka tillbaka är inte lönt för tankarna och händelserna skall fångas i flykten eller skrivas ner vet jag nu. Jag tillhör inte skaran som flott kan svänga sig med: "Jag ska göra en minnesanteckning". Tvärtom tycker jag mig ha märkt en minnessvikt sen över ett år tillbaka men jag har varit för feg för att våga gå och testa mig och likt strutsen istället stoppat huvudet i sanden. Tills jag nyligen vaknade upp och frågade mig själv vem det är jag gör en björntjänst egentligen? Är det något allvarligt så är det ju viktigt att söka medan man kan göra någonting åt det. Och det drabbar ju inte bara mig personligen utan även familjen och vänner som kanske måste sätta koppel på mig om det skulle bli så illa... Och det ville jag ju förstås absolut inte.

VINGADE mig nästan till slut att beställa tid på sjukhuset och var litet orolig innan jag kom till doktorn som efter ordinerad undersökning med datortomografi sa att det inte förelåg några sjukliga förändringar. Man gjorde även en scannerundersökning och på den upptäckte man en bihåleinflammation som jag inte var medveten om (bara en enveten förkylning) men alltså inget av det jag fruktade. Yrsel och högt blodtryck motiverade även dessa undersökningar så jag vet inte om det gjordes mer än brukligt när man kollade upp mitt minne som oroade mig .

ÄKAREN  lugnade mig sedan med att att säga att allting var "normalt för min ålder" och att om man lever i en stressig situation eller kanske har det för intensivt omkring sig så kan detta påverka ens koncentration och minne också.

 Detta var givetvis ett väldigt lättande besked för åldersförändringar kan vi ju inte göra mycket åt i efterhand om det är så att man inte har skött sig riktigt exemplariskt tidigare (och man har ändå inga garantier). Men jag är glad att jag verkligen tog mod till mig och frågade för annars hade jag levt med dessa funderingar och oro fortfarande och stressat upp mig ännu mer helt i onödan. Och jag får väl göra så i fortsättningen att jag skriver små kom-ihåg-noteringar eller så får jag börja med att skriva "bakifrån" med de senaste händelserna först medan jag kommer ihåg dem och sen se om det dyker upp något litet korn från veckan innan som var det som jag egentligen hade tänkt säga något om. Alltså: I morgon kan man kanske förvänta sig att det då handlar om vad jag  e g e n t l i g e n  hade tänkt skriva om idag!!!

PS: Fråga mig inte var den röda texten kom ifrån för det var inte från min penna...