MÄTT OCH BELÅTEN efter en god middag (färdiglagad kantarellbakelse från ICA) sitter jag i TV-soffan och tänker på hur lyckligt lottad jag är och hur bra jag har det! Detta är långt ifrån självklart och alla förunnat ens i mitt tillsynes jämlika avlånga land. För man skall leva och bo på rätt plats här också för att få den adekvata vård man behöver eller omsorg och assistans eller de hjälpmedel man eventuellt behöver och så är inte fallet. I ett landsting t ex får man (dvs låna) sin rullator, i ett annat måste man själv bekosta inköp av sådan, i ett landsting satsar man mer eller mindre på en viss allvarlig sjukdom jämfört med ett annat. Det borde självklart vara samma rättigheter för alla medborgare oberoende av var man bor.
Jag har det väldigt bra trots sjukdom. Jag har fått (låna) två rullstolar så länge som jag behöver dem (förmodligen för resten av livet och för olika behov) och jag har fått viss anpassning av min bostad. Jag hade en bra sjukpension innan jag blev ålderspensionär med en pension som täcker det viktigaste och flesta av mina grundläggande behov. Det är inte alla vare sig sjukpensionärer eller ålderspensionärer som har en anständig pension att leva på. Men jag har den turen! Jag bor i ett land som varit förskonat från stora naturkatastrofer och inte har varit i krig på ett par hundra år. Jag bor i ett öppet samhälle med fria val där jag kan röra mig överallt och har rätt att tänka fritt och högt samt säga och skriva vad jag tycker utan att hamna i fängelse. Jag får ha den sexuella läggning jag är född med utan att riskera dödsstraff och jag får praktisera den religion jag vill eller låta bli att tro om jag inte bekänner mig till någon. Men så har det inte alltid varit här heller och generationer före mig har kämpat för en förändring. Man får aldrig slå sig till ro och tro att så här kommer det alltid att fortsätta. Klassklyftorna i det svenska samhället ökar igen och nya grupper av människor söker sig hit som av olika skäl behöver en fristad. Precis som många svenskar tidigare utvandrade till USA och Argentina för att komma undan religiös förföljelse och/eller fattigdom. Min styvmors morfar var med och drog igång fackföreningen Metall. Han blev därför svartlistad och kunde inte få arbete i Sverige utan tvingades flytta till Norge med sin familj för att kunna försörja den. Vårt medmänskliga ansvar måste omfatta nyanlända. Vi får inte stänga dem ute av rädsla för att förlora något som tidigare generationer byggt upp åt oss. För de offrade också och gjorde det i solidaritetens namn för att de som kom efter skulle få det bättre än vad de själva hade.
Människor har sedan tidernas begynnelse vandrat vida omkring för att söka sig en bättre tillvaro, vi har invandrat och utvandrat och mänskligheten har alltid tjänat på det. Vi har fått och gett impulser. Ideer har spridits, likaså yrkesskicklighet och annan kunskap. Och det är inte så som vissa vill göra gällande att gamla faster inte får grädde och sylt på torsdagspannkakorna därför att pengarna för denna besparing skall gå till att bekosta andra projekt eller ta från de gamla för att ge invandrarna (som inte är en homogen grupp, vilket många tycks tro). Det är skamligt att dra ned på kvaliteten på maten för faster men det är inte för att t.ex någon annan samhällsgrupp- eller funktion skall få pengarna. Vi får aldrig ställa svaga grupper mot varandra och vi måste alltid ha ögonen öppna för eventuella maktmissbruk eller fel i systemet.
Jag tror stenhårt på tanken att dela med sig efter förmåga och för mig är det nästan ett måste. Jag är varken religiös, en "god" människa eller något annat. Men om jag nu ska tänka egoistisk så kan jag säga att jag personligen mår bra av att visa litet medmänsklighet även om det skulle vara för att döva ett dåligt samvete ( det bryr sig inte mottagaren om). Men jag vill gärna tro att jag delar med mig en smula för att jag har möjlighet att göra det och jag vill göra det eftersom min situation alltid (troligtvis) kommer att vara så pass mycket bättre än de mest utsattas. Behoven är så enorma inom så många områden och det är fel att fråga sig "Vad kan min tia bidra till?" när som bekant "många bäckar små blir en stor å."
Numera uppvaktas mina vuxna släktingar och vänner alltid med en välgörenhetsgåva vid sina respektive bemärkelsedagar samt till jul. Som en släkting sa när hon fick en Röda Korset-gåva på sin 70-årsdag nyligen ( en inbetald slant avsedd för inköp av hygienpaket för kvinnor på flykt i Europa): "Blir mottagaren glad så blir jag det också".
Jag hörde för inte så länge sen en bekant som cyniskt uttryckte att man först borde se till sina egna/s behov innan man hjälper andra så att man får något för sina skattepengar... Jag ryser när jag hör sådan egoism och förakt för sina medmänniskor. På så vis blir världen aldrig en litet bättre plats eftersom det alltid kommer att finnas behov att fylla och nöd att lindra. Likaså att aldrig ge till olika välgörenhetsorganisationer eller insamlingar med motivationen att "hjälpen kommer inte fram." Detta är bara en dålig ursäkt för att inte vilja ge eller inte vilja engagera sig.
Det finns så väldigt många olika ändamål att stötta - inomlands och utomlands - alltifrån både rent akuta krissituationer för att mildra effekterna av krig, torka, översvämningar etc till medicinsk eller annan forskning och bistånd av olika slag. Man kan också välja att hjälpa människor runt om i världen till självhjälp genom s k mikrolån. T ex har den internationella organisationen Kiva funnits i 10 år nu och har gjort stor skillnad för att ge fattiga människor runt om i världen en chans till en bättre tillvaro genom dessa lån. Det är dels olika grupper och enskilda dels världsledande storföretag som går in och stöttar med bra resultat. Människorna som får lånen behåller sin självkänsla och värdighet och bygger med hårt arbete upp en egen förbättrad tillvaro för sin egen eller familjs eller bys skull. Man kanske söker ett lån för att ha råd att köpa kycklingar för uppfödning för att på litet sikt sälja dem och få ihop till sina barns skolgång eller för att köpa en ko och sälja mjölken på marknaden, bygga en latrin för att förebygga sjukdomar eller man vill låna en mindre summa pengar för att kunna rena sitt dricksvatten, eller köpa en symaskin för att sy kläder till försäljning osv osv.
En jämförande reflektion kan vara nyttig ibland för att påminna om att jag är en del i ett större sammanhang och att jag faktiskt har det mycket bra och därför borde dela med mig en liten del till dem som har mycket mindre eller inget alls.
