Evakuerade

Så var olyckan framme!

För en knapp månad sen var jag på biomatine och gick därefter och åt min vanliga glutenfria vegetariska  jättegoda pizza på enligt min mening stans bästa pizzeria. Hade m a o en trevlig eftermiddag och tog mig mätt och belåten hem för att fortsätta med litet soffmys. Trodde jag alltså. För när jag öppnade ytterdörren så klev jag in i en lägenhet som hade börjat flyta... Lördagkväll och nästan inga grannar hemma. Lyckades till slut få tag på bostadsrättsföreningens ordförande som hjälpte mig stänga av vattnet och fick sen ringa på hjälp för att torka upp. Oli var lyckligtvis hemma men skulle ge sig i väg på fest fast den fick hen ställa in och komma och bistå mig istället.

Vid närmare undersökning var det tvättmaskinens avloppsslang som var orsaken till vattenläckan men den yttersta orsaken var tyvärr en av husets söta, kramgoa och keliga katter som gnagt hål på slangen och orsakat förödelsen.

Under veckorna som gått har dagarna varit fyllda av ingående och utgående telefonsamtal med försäkringsbolag, byggbolag, alternativt boende m fl. Inte helt lätt då mina värkande överarmar knappt orkar hålla i en mobiltelefon ens. I min kommun råder stor brist på boende och min biståndshandläggare hade därför inget alls att erbjuda. Till slut fick jag tag på ett handikappvänligt vandrarhem i stan där man var otroligt tillmötesgående och även kunde bereda plats för elrullstolen. Det var enda alternativet och lyckligtvis får man dessutom ha hund där! Katterna är evakuerade till ett djurhem så det problemet löste sig också tack vare välvilliga och hjälpsamma människor! Men det var litet av ett Moment 22 innan puzzlet var lagt. Jag skulle ju lämna min bostad så nära inpå magasineringen av möbler mm som möjligt och allt skulle samordnas och det var svårt att få besked från olika håll och kanter att jag var rädd att detta enda rum jag fått tag på skulle gå mig ur händerna. Till slut sa dock försäkringsbolaget att jag fick boka för att inte hamna på gatan.

Hemtjänsten hjälpte till att flytta mina saker för här på vandrarhemmet Hvilan blir vi långliggare. Man räknar med att det tar två till tre månader innan jag kan flytta hem igen då det tar lång tid att bryta upp golven i kök, hall och vardagsrum samt ett par mellanväggar i nåt gipsmaterial, låta dessa torka upp och sedan återställa. Dessförinnan skulle det mesta packas och magasineras utom i badrum, sovrum och gästrum som är oskadda men där skall också magasineras.

Hundarna och jag har nu sovit tre nätter på vandrarhemmet Hvilan och vi har börjat anpassa oss till denna nya om än tillfälliga tillvaro. Det är ett trevligt ställe med mycket vänlig personal och här finns egentligen allt jag behöver. Katterna uppges också må bra och de har ju varandra. Så mitt i allt elände känns det ändå ganska bra och det kunde, som nästan alltid, ha varit mycket värre. Jag har försäkringar som täcker, tak över huvudet samt mat för dagen, dvs livets nödtorft. Hur många har det?

Så bra jag har det!

MÄTT OCH BELÅTEN efter en god middag (färdiglagad kantarellbakelse från ICA) sitter jag i TV-soffan och tänker på hur lyckligt lottad jag är och hur bra jag har det! Detta är långt ifrån självklart och alla förunnat ens i mitt tillsynes jämlika avlånga land. För man skall leva och bo på rätt plats här också för att få den adekvata vård man behöver eller omsorg och assistans eller de hjälpmedel man eventuellt behöver och så är inte fallet. I ett landsting t ex får man (dvs låna) sin rullator, i ett annat måste man själv bekosta inköp av sådan, i ett landsting satsar man mer eller mindre på en viss allvarlig sjukdom jämfört med ett annat. Det borde självklart vara samma rättigheter för alla medborgare oberoende av var man bor.

Jag har det väldigt bra trots sjukdom. Jag har fått (låna) två rullstolar så länge som jag behöver dem (förmodligen  för resten av livet och för olika behov) och jag har fått viss anpassning av min bostad. Jag hade en bra sjukpension innan jag blev ålderspensionär med en pension som täcker det viktigaste och flesta av mina grundläggande behov.  Det är inte alla vare sig sjukpensionärer eller ålderspensionärer som har en anständig pension att leva på.  Men jag har den turen! Jag bor i ett land som varit förskonat från stora naturkatastrofer och inte har varit i krig på ett par hundra år. Jag bor i ett öppet samhälle med fria val där jag kan röra mig överallt och har rätt att tänka fritt och högt samt säga och skriva vad jag tycker utan att hamna i fängelse. Jag får ha den sexuella läggning jag är född med utan att riskera dödsstraff och jag får praktisera den religion jag vill eller låta bli  att tro om jag inte bekänner mig till någon. Men så har det inte alltid varit här heller och generationer före mig har kämpat för en förändring. Man får aldrig slå sig till ro och tro att så här kommer det alltid att fortsätta. Klassklyftorna i det svenska samhället ökar igen och nya grupper av människor söker sig hit som av olika skäl behöver en fristad. Precis som många svenskar tidigare utvandrade till USA och Argentina för att komma undan religiös förföljelse och/eller fattigdom.  Min styvmors morfar var med och drog igång fackföreningen Metall. Han blev därför svartlistad och kunde inte få arbete i Sverige utan tvingades flytta till Norge med sin familj för att kunna försörja den. Vårt medmänskliga ansvar måste omfatta nyanlända. Vi får inte stänga dem ute av rädsla för att förlora något som tidigare generationer byggt upp åt oss. För de offrade också och gjorde det i solidaritetens namn för att de som kom efter skulle få det bättre än vad de själva hade. 

Människor har sedan tidernas begynnelse vandrat vida omkring för att söka sig en bättre tillvaro, vi har invandrat och utvandrat och mänskligheten har alltid tjänat på det. Vi har fått och gett impulser. Ideer har spridits, likaså yrkesskicklighet och annan kunskap. Och det är inte så som vissa vill göra gällande att gamla faster inte får grädde och sylt på torsdagspannkakorna därför att pengarna för denna besparing skall gå till att bekosta andra projekt eller ta från de gamla för att ge invandrarna (som inte är en homogen grupp, vilket många tycks tro). Det är skamligt att dra ned på kvaliteten på maten för faster men det är inte för att t.ex någon annan samhällsgrupp- eller funktion skall få pengarna. Vi får aldrig ställa svaga grupper mot varandra och vi måste alltid ha ögonen öppna för eventuella maktmissbruk eller fel i systemet. 

Jag tror stenhårt på tanken att dela med sig efter förmåga och för mig är det nästan ett måste. Jag är varken religiös, en "god" människa eller något annat. Men om jag nu ska tänka egoistisk så kan jag säga att jag personligen mår bra av att visa litet medmänsklighet även om det skulle vara för att döva ett dåligt samvete ( det bryr sig inte mottagaren om). Men jag vill gärna tro att jag delar med mig en smula för att jag har möjlighet att göra det och jag vill göra det eftersom min situation alltid (troligtvis) kommer att vara så pass mycket bättre än de mest utsattas. Behoven är så enorma inom så många områden och det är fel att fråga sig "Vad kan min tia bidra till?" när som bekant "många bäckar små blir en stor å."

Numera uppvaktas mina vuxna släktingar och vänner alltid med en välgörenhetsgåva vid sina respektive bemärkelsedagar samt till jul. Som en släkting sa när hon fick en Röda Korset-gåva på sin 70-årsdag nyligen ( en inbetald slant avsedd för inköp av hygienpaket för kvinnor på flykt i Europa):  "Blir mottagaren glad så blir jag det  också".

Jag hörde för inte så länge sen en bekant som cyniskt uttryckte att man först borde se till sina egna/s behov innan man hjälper andra så att man får något för sina skattepengar... Jag ryser när jag hör sådan egoism och förakt för sina medmänniskor. På så vis blir världen aldrig en  litet bättre plats eftersom det alltid kommer att finnas behov att fylla och nöd att lindra. Likaså att aldrig ge till olika välgörenhetsorganisationer eller insamlingar med motivationen att "hjälpen kommer inte fram." Detta är bara en dålig ursäkt för att inte vilja ge eller inte vilja engagera sig.

Det finns så väldigt många olika ändamål att stötta - inomlands och utomlands -  alltifrån både rent akuta krissituationer för att mildra effekterna av krig, torka, översvämningar etc till medicinsk eller annan forskning och bistånd av olika slag. Man kan också välja att hjälpa människor runt om i världen till självhjälp genom s k mikrolån. T ex har den internationella organisationen Kiva funnits i 10 år nu och har gjort stor skillnad för att ge fattiga människor runt om i världen en chans till en bättre tillvaro genom dessa lån. Det är dels olika grupper och enskilda dels världsledande storföretag som går in och stöttar med bra resultat. Människorna som får lånen behåller sin självkänsla och värdighet och bygger med hårt arbete upp en egen förbättrad tillvaro för sin egen eller familjs eller bys skull. Man kanske söker ett lån för att ha råd att köpa kycklingar för uppfödning för att på litet sikt sälja dem och få ihop till sina barns skolgång eller för att köpa en ko och sälja mjölken på marknaden, bygga en latrin för att förebygga sjukdomar eller man vill låna en mindre summa pengar för att kunna rena sitt dricksvatten, eller köpa en symaskin för att sy kläder till försäljning osv osv.

En jämförande reflektion kan vara nyttig ibland för att påminna om att jag är en del i ett större sammanhang och att jag faktiskt har det mycket bra och därför borde dela med mig en liten del till dem som har mycket mindre eller inget alls.

Gatubilder

Rådhuset från 1730. Ett tidigare brändes av ryssarna. Foto taget i samband med årets Prideparad

På Strömgatan ligger Kåktorget även kallad Kåken då stadens skampåle stod här. Torget kallas också för Skvallertorget. Skulpturen Folkflinet av Eugen Krajciks alluderar till båda namnen. I närheten tror man att krogen Tillfället låg, sista chansen så att säga innan sjömännen skulle ge sig ut på havet

Societetsbron är en kopia av den ursprungliga träbron men står nu på annan plats

Min nya hemstad i Sverige, Norrtälje, är en liten stad som ligger i Roslagen. Den fick sina stadsprivilegier av kung Gustav II Adolf år 1622 och har en historia av handel, fiske och hantverk, bl a vapenfaktori. Staden var redan dessförinnan en plats för båttrafik till Finland över Ålands hav och en bytesplats för bönder och skärgårdsbor.

En solig höstdag

En av ett flertal fontäner i Gustav II Adolfs park

Under mitten av 1800-talet blev staden en känd badort när den fick en badanstalt och ett Societetshus med omliggande park. Societetshuset är rivet men parken finns kvar, likaså prägeln av pittoresk sommarstad med många små gamla trähus bevarade i centrum med delvis smala, sluttande kullerstensgator.  Alla är uppförda efter 1719 då ryssarna brände staden.

De röda husen benämnda Wallinska gårdarna är ett par av Norrtäljes äldsta bevarade
hus uppförda efter1719 när staden brändes av ryssarna

Idyll vid Norrtäljeån

Gammalt sött litet hus nära Lilla torget

Även nyuppförda bostäder i området har byggts med exteriör i äldre stil för att smälta in i miljön. Just nu planeras en ny stadsdel i hamnen men ännu har inga hus byggts i detta område. Där skall bli bostäder, butiker, restauranger , en ny bro mm och även en badplats är det tänkt och i modernare stil

Sommartid kan man besöka friluftsteatern i Societetsparken

Ett av fyra nyuppförda seniorbostadshus på Tillfällegatan
  mitt emot Societetsparken

Andningshål

Så här års när hösten kryper närmare och snart även vintern är här då blir jag stugsittare. Jag tycker att det stora och kompakta mörkret och kylan är påfrestande även om jag lyckligtvis inte lider av  höstdepressioner. Helt enkelt så tycker jag rätt och slätt illa om dessa årstider. Det hjälper föga att det finns även ljumma dagar med glödande vackra höstfärger eller vinterdagar vackra som på julkort. De är inte till tröst alls när det i alla fall inte  går att komma undan resten...

Höst i Societetsparken, Norrtälje

Som tur är finns det en viss tröst och bot att finna i alla nya böcker och filmer som kommer ut under denna period. Jag bor i en småstad och jag tycker att här händer knappt någonting alls som intresserar mig. Mina pensionärsgrannar i seniorboendet håller dock inte alls med om detta och tycker att det finns s å mycket att göra och man kan ju alltid åka till Stockholm ca 80 km bort! Och det är just där skon klämmer. Nackdelen med att bo i en småstad ( en " jävla bonnhåla" när jag är på det humöret!) är att man liksom faller mellan två stolar. Vill man göra något som att gå på teater,eller konsert, så får man oftast ta sig till antingen Stockholm eller Uppsala. Och bor man i ytterområdet av Stockholms län och vill in till den stora staden så kostar en t/r resa med Färdtjänsten nästan 500 kr bara den. Mina grannar är övervägande morgonpigga och kvällströtta och efter midnatt är det nästan undantagslöst bara i mina fönster det lyser.  Grannarna verkar inte heller ha samma behov som jag av att "vara ute och ränna!" Det var bara min närmsta granne som höll med mig. Trots att hon har tidiga kvällsvanor så hade hon så tråkigt och inget att göra så hon gick och la sig - redan kl 20.45 kvällen innan jag träffade  henne och vi skvallrade bort några minuter! En annan granne, en änka sa att " Nu får man sitta och tänka tillbaka på det som har varit". Vilken hemsk tanke att nästan sluta leva! Jag har och hade sena vanor även när jag var ung. Jag har alltid varit s k  kvälls- eller nattmänniska och sen har jag dessutom fått spanska vanor i blodet! Trots att jag har fler TV-kanaler än jag behöver (som ingår i månadsavgiften) så är det ändå inte så mycket mer att välja på för det. Eller så är det vissa dagar ett alldeles för stort utbud av intressanta program som kolliderar med varandra! Det är ju heller inte alltid man vill sitta hemma utan vill komma ut och vädra sig litet, ta en fika och titta på folk. Men på dessa breddgrader finns ingen tradition av kaffeliv trots att denna lilla pittoreska stad gärna vill kalla sig sommarstad och dra till sig turister. Alla kaféer utom ett stänger även under högsommaren kl 17.00!!! Affärerna strax efter eller med ett undantag kl 19.00. Visst finns det en del konsertprogram bl a i kyrkan men de är oftast dyra. Det retar mig att kyrkan här tog entreavgift när Kjell Lönnå uppträdde med någon av sina körer och jag tyckte det var för dyrt att gå. Vid tre olika tillfällen har jag varit på konserter i spanska Fuengirola när Maestro Kjell, som han kallas där, har framträtt med sina körer. Då sponsrade kommunen så det var fri entre för alla svenskar, spanjorer och engelsmän m fl andra nationaliteter som besökte de uppskattade konserterna.

Jag har börjat gå på bio igen vilket  har varit rätt sporadiskt tidigare. Ja inte när jag bodde i Fuengirola - en kommun som är större  men inte jättemycket större (77400 inv. 2013) än Norrtälje (knappt 57000 2016) och med bra många fler biosalonger 10-12 st i ett köpcentrum och många  fler föreställningar per dag samt även en annan mindre biograf  i centrum. Detta jämfört med vad som finns här. Vi har "Royal" med två salonger, en liten och en ännu mindre med totalt 230 stolar. Dock räckte det i alla fall  till häromdagen och blev över när jag ville vara nostalgisk och se "Eight Days a Week", dokumentären om och med the Beatles. Det var e n enda föreställning, dessutom matiné, den veckan, frånsett premiären. Tydligen är man inte riktigt lika nostalgisk som jag här i stan för vi var åtta (!) besökare i övre medelåldern som satt och mindes svunna tider. På bara några sekunder blev jag så där 50 år yngre och det satt i resten av dagen! Vilken fantastisk känsla! Föhoppningsvis var filmen mer välbesökt på premiären då man dessutom visade en längre variant, något man glömt annonsera till de efterkommande föreställningarna ...

Bioaffisch

Filmen "Florence Foster Jenkins" med Meryl Streep och Hugh Grant i huvudrollerna handlar om en rik arvtagerska i New York som drömmer om att bli en stor operasångerska trots att hon inte kan ta en ton och inte heller förstår det. Den var sevärd och både underhållande och tragisk eftersom den bygger på verkliga händelser med kulmen och slut i början av 1940-talet. De trailers som visades före filmen fick mig att vilja gå på två kommande svenska filmer. Den ena är  regisserad av Ulf Malmros (inte släkt) "Flykten till Framtiden" och kommer i november med skådespelarna Henrik Dorsin (bara han gör filmen sevärd!) samt namnen Elias Palin, Victoria Dyrstad, Johan Ulveson, Ia Langhammer vilka tyvärr inte säger mig något alls eftersom jag  har bott för kort tid i Sverige för att känna till dem. Men det blir säkert en ljusglimt i vintermörkret! Det tror jag också att uppföljaren till "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" blir. Den heter "Hundraettåringen som smet från notan och försvann" och har premiär på juldagen. Passar nog bra med  litet frisk luft och en promenad till bion för att smälta julmaten och se den. Sedan jag laddade ned SFs mobilapp har jag hittat en hel del av andra kommande filmer som också verkar lockande. Så jag kanske blir stammis!

En av säsongens höjdpunkter och om bara en vecka blir att gå på Scalateatern i Stockholm och se och höra legendaren Jerry Williams! Att han med sina 74 år fortfarande orkar uppträda och dra publik är enastående! Eftersom jag aldrig har sett honom live skall detta bli väldigt roligt! Bara hans jargong är ju så speciell! Jag hade den stora turen att genom Postkodlotteriet få köpa biljetter som bara erbjuds under två veckor för halva priset! Då och då har detta lotteri intressanta erbjudanden för sina medlemmar men det brukar vara huggsexa om dem vad jag förstått. Och jag har oftast uppmärksammat evenemangen när det varit för sent. Dock tack och lov inte denna gång!

Friluftsteatern i Societetsparken, Norrtälje. Just denna Molierepjäs var det gratis entre till

Jag har lagt in fler höjdpunkter under kommande månader för att ha något att se fram emot när man nu inte kan gå i ide. Detta sen jag av en tillfällighet upptäckte att besökare i rullstol ofta får ta med sig en  ledsagare gratis eller till reducerat pris på teatrar etc. Så jag med följeslagare är inbokade på Chinatetatern i Stockholm i slutet av kommande månad för att se musikalen "Sällskapsresan" som bygger på filmen med samma namn. Och drygt en månad senare är det dags för London med intensiva dagar för att gå på opera, flera musikaler samt även hinna med Harry Potter-museet - vilket lär ta flera timmar att gå igenom. På detta museum får man ta med ledsagare gratis mot uppvisande av läkarintyg. Så det har  redan införskaffats i god tid. På Uppsala Stadsteater sätter man just nu upp teaterns största satsning någonsin med "En spelman på taket". Där i denna min gamla studiestad skall vi se "Spelmannen" en bit in i advent. Därefter blir det en lucka fram till början av februari då jag skaffat biljetter till "Fantomen på Operan" på Cirkus i Stockholm med Peter Jöback i huvudrollen.

Jag tror jag överlever vintern med dessa morötter!

Vinter från mitt köksfönster, Norrtälje

Det nygamla landet

Den numera exbostaden i radhuslängan på Costa del Sol

Det sporadiska skrivandet har legat nere mycket länge nu men då och då har jag haft tankar om att återuppta det. Så mycket har dock hänt sedan det senaste inlägget från den 27 maj 2014 att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Kort och gott kan dock sägas att jag för ett drygt år sedan återvände till Sverige efter 24 år i Spanien. Det var en mycket omvälvande upplevelse, nästan lika mycket en kulturkrock som en kulturchock att flytta tillbaka efter så många år och det har inte varit helt lätt att anpassa sig. Fortfarande går det inte många dagar utan att jag tänker på och saknar Spanien på olika sätt. Mycket av detta är förstås nostalgi och längtan tillbaka till nåt som inte längre finns, ungefär som min barndoms jular, och jag inser att det är här jag hör hemma nu men längtan tillbaka är ändå stark. Till Sverige kände jag dock aldrig någonsin hemlängtan under alla de år jag var borta. Det räckte bra med en kortare semester då och då för att träffa familj och vänner.

De spanska och svenska fanorna

Jag tror att skrivandet till stor del kommer att handla om återanpassningen som väl troligtvis även nu kommer att bli sporadiskt.

Jag hade på fullt allvar räknat med att jag skulle leva och dö i Spanien. Att återvända till Sverige permanent fanns inte ens i min livligaste fantasi. Men så litet man vet och ibland är väl det tur det för att kunna leva litet mer i nuet.

Man blir trött av att flyttpacka!

Tankarna startade väl med att jag märkte att jag började få svårare att tåla det spanska klimatet och jag tog det först för ett ålderstecken. Den extrema sommarhettan tog på krafterna och att bara sitta inomhus med luftkonditioneringen på och sen inte "våga" sig utomhus mer än på de nödvändiga kissrundorna med hundarna (varav den ena heller inte ville ut i gassande sol) samt att sen sitta och invänta kvällen för att ta sig ut och  handla var  enligt min mening inte något riktigt liv. Krog- och barliv hade jag sen länge ledsnat på och jag blev istället  mindre social vilket till viss del även berodde på nedsatt hörsel. En del vänner hade också flyttat från Kusten. Råa regniga vintrar med fukt i husväggarna är inte trevligt för den frusne och litet orörlige och ssk inte när uppvärmningskostnaderna är höga. El i Spanien är bland den dyraste i Europa!  Så det hela sammantaget påverkade funderingarna om att även jag kanske skulle ge mig av. Fast nu tycker jag somrarna här är för svala och har inte gått barärmad mer än ett fåtal gånger i sommar och barbent ännu färre! När folk säger hur varmt det är så förstår jag inte riktigt för jag nästan småfryser...
 Vintertid är det de korta dagarna och mörkret som är det värsta. Men så känner väl de flesta.

Mitt stora hus var en annan anledning till flytten samt även sviktande hälsa som började göra sig mer påmind. Huset upplevde jag som ännu större när tonåringen flyttade till Sverige och började i Freinetskola i Norrtälje och bodde inackorderad i bekant familj som tidigare hade bott i Spanien. Så småningom blev även husets trappor för jobbiga, alltså ytterligare ett minustecken. Vid ett särskilt samtal under ett besök hos mig kom frågan upp i vilket land jag så småningom skulle begravas och svaret på den frågan blev Sverige. För mig personligen spelar det ingen som helst roll var det då blir men jag fick svar på frågan som det visade sig att vi båda gått och tänkt på. Detta samtal avgjorde slutgiltigt det hela och jag bestämde mig på en gång för att flytta tillbaka och började planera och förbereda för en flytt. Naturligtvis skulle alla mina husdjur, två hundar och fem katter, också med och detta krävde extra och byråkratiskt krånglig planering. Det tog ca 9 - 10 månader från beslut tills jag landade här förra sommaren. Huset hann jag inte få sålt på denna tid så fullmakt att sälja det lämnades till en lokal svensk byrå och diverse mäklare kontaktades. I sommar har jag fått huset sålt och nu återstår väldigt litet innan navelsträngen till Spanien kapas helt. Om jag återvänder på besök så blir det i fortsättningen som turist!

Flytten går...

Jag hade ingen ssk plats i Sverige som jag kunde kalla för min och som det skulle kännas naturligt att återvända till. Jag har flyttat runt så många gånger i mina dar att jag inte har nån riktig anknytning till någon speciell ort. Det enda jag visste var att jag ville bo i Stockholms län eftersom mitt kära barn bor i Norrtälje och jag ville ha närhet dit samt till flygplats samt också helst till Uppsala där jag fortfarande har vänner kvar sedan studietiden  och med vilka jag hållit kontakten under alla år. Så mycket visste jag alltså - precis som jag visste på ett ungefär i vilka landsting jag  i n t e  ville bo med tanke på min ohälsa. Det var alltså bara att sätta igång med att börja söka bostad via annonser och ganska snabbt, mest av en slump, hittade jag en om nybyggda seniorbostäder till salu i centrala Norrtälje. Vid tidigare besök här har jag aldrig fått nån känsla för denna lilla stad eller känt nån dragningskraft till den. Men jag kontaktade mäklaren i fråga och sa att jag ville titta vid mitt nära stundande julbesök i Sverige. Lägenheterna såg ljusa och trevliga ut men det fanns bara ett fåtal kvar så det gällde att bestämma sig snabbt. Jag insåg småstadens fördelar med nära till det mesta när man har svårt att röra sig och inte är bilburen (och hade ännu inte upptäckt nackdelarna) och slog till för att sju månader senare flytta in både i Sverige och i ny bostad på hittills nästan helt okända orten Norrtälje. Fem av djuren hade några dagar innan kommit hit med internationell djurtransport landvägen och två hade jag med i lastrummet på flyget. Hela familjen var samlad igen!

Flyttlasset tömt och uppackningen kan börja!