Sista dagen i San Diego

Vi tog sovmorgon  i morse och jag har sovit ut rejält då jag stupade i säng redan före kl 22.00 i går kväll. Och för första gången sedan jag åkte hemifrån har jag vaknat utan svullna fötter. Eller kanske det beror på att jag dragit på mig stödstrumpor igen….

Vi åt superbillig kinamat till lunch

Igår morse fanns det en kanna vatten i frukostrummet!! Kors i taket - detta klagomål tog motelledningen till sig! Jag åt inte där och Åsa gick bara och hämtade litet till oss som vi åt på rummet medan vi gjorde upp dagens planer. Vi hade tänkt ta oss till det stora klädvaruhuset Maisys och dit skulle vi gå till fots. Dagen innan hade vi sett en lågprisaffär med kläder men hade inte tid att titta in då. Detta gjorde vi i går och blev fast där i timmar. Vi har verkligen gått över ån efter vatten tidigare. Här fanns kläder i alla storlekar och riktigt billiga kläder - inget över 10 dollar -  så nu har vi shoppat vad vi behöver i klädväg. Jag fick fyra olika plagg som jag gillade för 38 USD totalt!

Minnesmärke över Martin Luther King Jr., San Diego

Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra med resten av dagen - det börjar kännas som att vi är klara med den här staden. Vi gick tillbaka till Sea Port Village där vi varit tidigare, ett slags fritids/nöjesområde med roliga ovanliga butiker, restauranger och snabbmatställen nere vid vattnet. Igår, söndag, strövade folk omkring där med sina hundar, andra var ute på familjepromenader och på ett stort grönområde höll andra på med drakflygning - en butik precis intill säljer bl.  drakar för ändamålet. Olika typer av glada amatörer som musiker och jonglörer uppträdde och drog till sig folk.

Sådana här polisbilar finns också...

På vägen ut  från området råkade vi hamna i världens roligaste affär som hade nästan allt mellan himmel och jord och från denna butik var det svårt att slita sig, Många roliga och udda och ovanliga prylar fanns där och det var svårt att bestämma sig för vad man skulle välja. Men till slut köpte jag mig en liten ring i nåt oäkta material och Åsa en sparbössa i form av kul och dekorativ elefant.

Exempel på skyskrapor i San Diego

Som sagt så hade vi ingen brådska i morse och sov t.o.m. över det som motellet kallar för frukost. Vi bestämde att vi skulle gå och titta på USS Midway som numera är museum. Vi skulle fota där hade vi tänkt. Men på vägen dit gick vi förbi den där lågprisaffären där vi shoppade billiga kläder igår och vi tänkte bara titta in där som hastigast i dag igen när vi ändå passerade. Sagt och gjort - och vi glömde därmed både tid och rum…När jag kollade klockan hade vi botaniserat därinne i två timmar och fick eld i baken för att hinna slänga i oss litet mat innan vi rusade vidare till Midway som stängde två timmar senare. Vi åt på ett billigt kinesställe, engångstallrikar och plastgaffel och inte så många rätter att välja på men för de två rätter man öste upp till mig samt en läsk på burk betalade jag bara 5.15 USD och billigare kan man knappt äta. Det smakade hyfsat också och där var mycket folk och åt. Sen rusade vi nästan gatlopp för att hinna till USS Midway men när vi kom fram var det bara en timma kvar före stängningsdags så det var ingen ide att betala 20 dollar för att rusa runt på detta enorma och berömda krigsfartyg.

Istället har vi i eftermiddag vandrat runt i vad som kallas Gaslamp Quarters, gamla byggnader, många från slutet av 1800-talet och renoverade med fasaderna bevarade. Inuti var många av dessa lokaler omgjorda till restauranger och typ konstgallerier. Hard Rock Cafe höll till i ett av dessa hus och vi gick in där för att äta middag innan vi skulle hem till motellet och packa våra resväskor. Tyvärr var maten där så dålig att vi båda sa att sämre mat har vi nog aldrig ätit på en HRC-restaurang. Jag lämnade faktiskt det mesta då hamburgaren var så okryddad och smaklös och fettet dröp om den att den var oaptitlig.

Denna jättehöga staty står utanför USS Midway

Nu har vi packat, det är sovdags och i morgon börjar det stora äventyret när vi kliver ombord på Royal Caribbeans fartyg "Legend of the Seas" fvb till Panamakanalen och angränsande länder!

Lördag 29 mars 2014

I Mexiko finns en slags dödskultur. Från besöket
 i Old Town San Diego för några dagar sen.


Hoppade frukosten i morse, det vill säga det som motellet kallar för frukost. Vi bokade detta motell därför att det på nätet stod att man serverade varm och kall frukostbuffet. Vad man serverar är i själva verket några olika typer av vitt bröd, olika varianter på flingor, marmelad och ostkräm samt bananer. Det är den kalla delen av buffen. Rostar man brödet så räknas det nog till varma buffen liksom varmvattnet till teet och det genomskinliga tunna kaffet, så blaskigt att man ser botten i muggen! I förrgår bad Åsa att få vatten till sina morgonmediciner - jag hade svalt min dos med cola på rummet - och tjejen som tjänstgjorde i frukostrummet gick och hämtade en liten flaska. Men den unga dam som arbetade där i går så att de inget hade utan hänvisade till saften de serverade trots att Åsa protesterade och sa att hon är diabetiker. Jag vet inte om den unga tjänstgörande damen var lat eller helt dum men jag sa till henne att nu går du och hämtar vatten annars rapporterar jag till ledningen och det blir mycket dåligt omdöme på det här hotellet på bokningssajten. Då kom det fram en flaska. Men deras degiga äckliga bröd kan de behålla. Det blev en av Åsas brödskivor istället som hon köpt som hon får äta i måttliga mängder av samt en banan.

Ingången till vårt motell i San Diego, Red Roof Inn

Vi skulle till ett mall idag för att handla till våra respektive vuxna barn och hade fått höra att det fanns ett stort outlet som vi bestämde oss för att besöka och få all handling avklarad. Lokaltrafiken är billig här och vi har köpt ett kort som man sen laddar med 5 USD/dag för att ta oss runt på billigaste sätt.
Detta mall, som eg. bestod av mängder med butiker med kända klädesmärken låg helt intill mexikanska gränsen. Vi hade tidigare tänkt följa med på en rundtur till Tijuana men det visade sig behövas en massa papper för att ta sig i i USA igen utöver våra pass och ESTA-tillstånd att vi tyckte att det verkade litet osäkert och struntar i detta. Så vi tog spårvagnen och det var nog ca 30 min resa med den innan vi var framme. En stund innan vid en hållplats klev det upp tre biffiga män i svarta uniformer och beväpnade och jag tog dem först för nån slags polis då jag inte hann uppfatta emblemen på uniformerna. De ville dock bara kolla att vi hade löst färdbiljetter och klev av på nästa hållplats igen.

Japanskt korallträd

Det är svårt att handla till andra men jag fick i alla fall ganska många T-tröjor till sonen samt ett par Converse, typ tennisskor, som man sa när jag var ung. Trots att det var höga rabatter så tyckte jag att de flesta kläderna inte var så billiga. På H&M hemma kan man köpa lika billigt. Converse kostar förstås mycket så dessa skor lönar det sig att köpa här.
-

Butiksområdet ligger helt nära mexsikanska gränsen

 Det blev nästan lika mycket gående idag som övriga dagar, i butik och ur butik och de var som sagt oändligt många. Innehållet varierade dock inte så så där jättemycket, det som är mode finns i så gott som alla affärer och varierar i färg och mönster men inte så mycket mer. Små storlekar överallt vilket jag fann märkligt då amerikanerna själva antingen är trådsmala eller enormt stora med få variationer. De stora har inte så mycket att hämta på detta mall. Och alltså inte jag heller….

Vi var så trötta att vi bestämde att beställa mat att äta på rummet. Det skulle vi inte ha gjort för det var både dyrt och dåligt. Jag tycker det är mycket irriterande att man först anger ett pris och sen tillkommer skatten och när det gällde maten vi beställt så tillkom även hemkörningsavgift vilket det aldrig gör hemma i Spanien. Så vi kunde faktiskt ha gått till en riktig restaurang och ätit för samma pris - och antagligen  godare också.

I brist på limpa får man ta bröd och i brist på tätt handfat får
man använda rummets papperskorg i plast….

Jag skulle tvätta upp litet småtvätt, dvs lägga i blöt över natten för jag var för trött att tvätta ikväll men handfatet höll inte tätt och vattnet rann ut. Men man får inte vara dum utan jag tog papperskorgen istället och i den får tvätten ligga tills jag får tvättat upp den.

Spårvagnarna - trolleys - är röda i San Diego

Och nu har lördagen hunnit gå över i söndag och jag får gå och lägga mig för det väntar en ny traskande dag snart igen.

San Diego Zoo

Bildtryck på påse från San Diego Zoo

Nu har Åsa och jag varit här i San Diego i tre dagar och börjar faktiskt att känna oss litet slut! Tycker redan att det skall bli skönt att gå ombord på vårt kryssningsfartyg den 1/4 och ta igen oss! Det är ett slitgöra att vara på aktiv semester minsann! 

Vi har idag tillbringat över sex timmar på San Diego Zoo som både är djurpark och botanisk trädgård, enormt stor och sägs vara en av USAs finaste. Vi har i alla fall gjort vårt bästa för att beta av en del av den. Det känns i hela kroppen med värkande fötter, ont i ryggen, svullna ben och ömma muskler. Skallen känns litet urlakad också… Men det har varit en givande dag och värd besväret! Och stackars Åsa som inte fick röka på hela tiden då det är rökförbud i hela parken med omgivning klarade denna prövning på ett beundrandsvärt sätt. Men hon fick allt litet bråttom till utgången när det blev dags att åka hem! 

Vad är detta för djur i vår Herres hage?

Pandahona

Anläggningen är så stor att man inte klarar av den på en dag utan vi valde ut vilka djur vi ville se och fick med en del andra på kuppen! Trots att det gick flera olika typer av bussar i området så blev det ändå mycket gående.

Denna växt med röd borstliknande blomma kan bli stor
som ett träd och sådan har även jag hemma i min lilla trädgård

 Jag är faktiskt imponerad av servicen för handikappade. Damen i kassan vid entren frågade om inte Åsa var min ledsagare för då kunde hon gå in gratis. På detta sparade vi hela 51 USD! Och jag med mitt i stort sett obefintliga lokalsinne kan minsann behöva en! Sedan fanns det mobility scooters för uthyrning, och man kunde ringa på gratis handikappservice vid olika stationer så kom det en buss med rullstolsramp som körde en dit man ville om man satt i rullstol, gick med rullator eller hade andra rörelseproblem.

Sovande koala

Vi började vårt besök med att åka en rundtur kring anläggningen för att orientera oss litet och då kom vi även vissa djur extra nära och fick bra fotomöjligheter. Många av arterna var utrotningshotade. Därefter fortsatte vi med  linbana i öppen vagn och trots att färden var kort tyckte Åsa att den var obehaglig och bara ville att den skulle ta slut medan jag tyckte att utsikten var fin och hoppas på att jag fick åtminstone några bra foton från denna lilla luftfärd.

San Diego Zoo är också en botanisk park

Dagens behållning var givetvis att ha fått se de utvalda djuren och i synnerhet de kinesiska  pandorna i verkligheten och på nära håll!  Det vill säga det fanns två stycken men nummer två hade gått  och gömt sig såg vi såg bara honan vilket inte var fy skam det heller om man aldrig har sett någon i levande livet tidigare. Så gott som alla djur vi såg kom man tätt inpå och det var väldigt fascinerande att se ett isbjörnspar på mycket nära håll. Både girafferna och deras ungar (föl?) kom vi också väldigt  nära. Koalor har jag aldrig sett tidigare fast jag allt försökte när jag i julas besökte Australien tillsammans med min son.

Trötta och slitna kom vi åter till motellet i taxi. Vi upptäckte att det finns ett matställe snett emot och där har vi fått riktigt kaffe, jag en trippel espresso med mjölk som var lika god som hemma och Åsa fick sin variant av kaffe och av detta kände vi oss styrkta och nöjda med dagen om än urtrötta.

Det blir garanterat en tidig kväll i kväll…

Lamadjur

Lång dags färd mot natt….

Lånar ovanstående rubrik (från amerikanske dramatikern Eugene O'Neill) för att den även passar in på detta inlägg.

Nån som kan namnet på detta vackra blomster?

Väckarklockan ringde före klockan fem i går morse. Taxin var beställd till kl 6.30 men innan skulle alla djuren ha sitt bl a kolla in att de månadsgamla kattungarna hade det bra och att ena kattungen som fått en ögoninfektion och varit hos veterinären var på bättringsvägen. Alla djuren är nu i god vård -  som alltid - hos min ukrainska städerska och allt i allo som bor i mitt hus och passar både det och de fyrfota vännerna - när jag är bortrest.. Så efter att ha sagt godmorgon till alla och vi gått igenom den sedvanliga morgonritualen, litet olika med vart och ett av dem (pussa, klia, prata, klappa, busa, fylla på mat och vatten…),  så var det dags för en snabbfika och in i duschen för att vakna till. När jag står där börjar hundarna skälla som vansinniga - kl 6.00 på morgonen - så hela grannskapet vaknar. Jag rusar nerför trapporna, håret droppar och badlakanet halvt virat om kroppen och undrar vad som står på. Får upp dörren men jag kan ju inte öppna den ut mot gatan som jag ser ut och hundarna fortsätter att skälla utan att ta notis om mig när jag vänligen men bestämt ber dem hålla käft.  Jag ropar ut och frågar vem det är som ringner så ihärdigt. Det är Åsa, väninnan och resesällskapet, som står utanför dörren för att väcka mig!  Men samtidigt hade dörrklockan hängt sig så det ringde och ringde och ringde alldeles förfärligt mycket alldeles av sig självt också! När jag kollade mobilen hade jag 38 missade samtal och Åsa trodde att jag försovit mig och hade kommit för att sparka liv i mig. Och nog var det liv alltid….Alla vaknade  - men jag hör dåligt och stod i duschen när hon  ringde och hon visste ju inte att jag själv hade själv tänkt ringa henne och kolla att hon var vaken efteråt…Så det kan bli….Nå, iväg kom vi i alla fall och checkade in på Malaga flygplats för att ansluta till flyget till Chicago i Madrid.

Jag går så dåligt så jag hade som vanligt numera begärt assistans på alla flygplatser. När vi checkat in vårt bagage - jag hade 23 kg redan från början istället för max 20 kg - men ingen sa nåt - var det bara att vänta på rullstolen. Den som kom med den gick också och checkade in min rullator på den specialincheckning där där den skulle tas om hand. Sen skötte sig allt nästan per automatik. Nästan - för i Madrid  där vi hade tillräckligt med tid för byte enligt personalen som sa ingen panik ta det lugnt, ni har gott om tid, räknade inte på samma sätt som vi som påpekade att tiden var knapp. När vi ytterligare en gång till förklarade och då för killen som skulle köra rullstolen att vi hade ont om tid så fick han eld i baken när han förstod hur kångt det var till den gaten och nästan sprang genom terminalen för att vi skulle hinna - och Åsa hade fullt upp att hålla jämna steg och samtidigt dra sin kabinväska. Vi var sist ombord - istället för först  -  då normalt alla rullstolar och barnvagnar har företräde  (och sen sist av). Men vi kom med i alla fall. Sen att vi blev stående ytterligare en timma för att nåt fel skulle lagas är en annan femma. Vi har flugit med American Airline som till Chicago sköttes av Iberia. Åsa hade glömt säga att hon är  diabetiker så det fanns ingen mat ombord som hon kunde äta under denna långa resa mer än några futtiga kycklingstrimlor samt litet salladsblad med en klick tonfisk på. Det mesta i matväg var bara kolhydrater - ungefär det värsta en diabetiker kan stoppa i sig. Uttorkad som man blir när man flyger var vi dessutom  törstiga nästan hela tiden och på hela resan gick man bara runt två vändor och erbjöd dricka förutom till maten. Andra flygbolag brukar gå runt nästan hela tiden  och servera vatten och annat i drickväg. När den förmodade kvällsmaten kom strax före landning i Chicago kom man runt med kartonger och något att dricka till. Och inte ens jag rörde det mål som gömde sig inuti paketet som bara bestod av vetemjöl och socker, dvs en knappt upptinad vetebrödsfläta med en frusen och stel ostskiva och litet trasor av kokt skinka, en sockrad youghurt, en liten muffins med socker på samt en liten kexchokladbit. Sånt skräp äter jag inte ens hemma och Åsa fick ju inte äta mer än den lilla skinksnutten så vi bestämde att så fort vi kommit av planet gå och äta "riktig" mat. Innan skulle vi bara peka (vi behövde inte checka ut/in bagaget) ut vårt bagage eftersom det var första anhalt i USA. Då är inte min rullator med - och utan den är jag ju såld!  Den fanns inte med planet helt enkelt och måste alltså finnas kvar i Malaga eller Madrid. Vi kunde inte reklamera den hos Iberia i Chicago utan blev tvungna att vänta tills vi kom till vår slutdestination San Diego, Kalifornien. Dit hade våra resväskor kommit med ett annat tidigare plan och stod väntade på ett särskilt ställe och förhoppningarna väcktes om att även rullatorn skulle finnas med där. Men nej då och icke sa Nicke. Nu är den dock reklamerad och jag har fått ett telefonnummer att ringa i morgon bitti för att få en lånerullator tills man fått fram min egen. Alltid nåt för jag har ju ingen lust att tillbringa dagarna på motellrummet tills vi skall gå ombord på kryssningsfartyget den 1/4. För övrigt så behöver jag den ombord också.

Inte denna båt vi skall väg på men jag tycker bilden är fin!

Nu sitter vi i alla fall på hotell-(motell tror jag faktiskt det är) rummet Red Roof Inn som är centralt beläget med varuhus och annat man kan önska i närheten samt raka spåret till kryssningshamnen när det blir dags att ta sig dit. Så får vi bara samlat nya krafter och jag fått antingen min egen eller en lånerullator så skiner nog solen igen. Vi har planerat en hel del att göra, besöka, titta på under de sex dagar vi befinner oss i San Diego men i morgon ligger vi litet lågt, vilar ut, inväntar rullator samt rör oss mest i grannskapet och närmsta mall där vi förhoppningsvis kan hitta en del vi redan hemifrån bestämt oss för att köpa när vi kommit till USA, sådant som är billigare här en hemma. Jag vill t.ex ha en ny Apple Iphone och en del annat smått  och gott.

Känner mig litet som ett vilset höns just nu...

Kattungar

Lilla prinsessan Hime 1 månad gammal

Idag precis fyller kattungarna en månad eller snarare 28 dagar då de föddes den 20 februari på kvällen. Det är en kull på tre välskapta ungar som består av två flickor och en pojke. Jag som aldrig har varit med om en kattförlossning eller har sett så små ungar tidigare är helt fascinerad av hur fort de har vuxit och utvecklats på denna korta tid. Jag har bokstavligen kunnat se med blotta ögat hur de har vuxit från att vara totalt hjälplösa till att för några dagar sedan ha börjat så smått med att äta annan föda än modersmjölken, springa runt på golvet i rummet (de har tillfälligt lånat gästrummet för att få vara ifred från hundar och övriga katter) och i dag har en av dem till och med gjort ifrån sig i kattlådan! Jag fick förstås lyfta dit henne och hon fattade galoppen. Det såg för sött ut att se denna lilla stå där och krafsa i sanden! Hon är minst till växten i barnaskaran om än storasyster till de båda syskonen. Brås väl kanske på sin mamma som är en liten katt på bara c:a 2,3 kg trots att hon närmar sig tre år. Pappan som bara är året är mer normalstor till växten.

Nyfödd kattunge mindre än 1/2 minut gammal, tror det är Mössan

Det hela har gått som på räls, peppar peppar (ta i trä)...och tänk att kattmamman har vetat precis hur hon skulle bete sig utan att ha gått på kurs innan som vi blivande människomammor gör. Var är våra instinkter?

Från vänster till höger: Mössan, Harry och Hime vid matbordet

KattmammaYuki med sitt förstfödda barn, lilla Hime, c:a 30 min gammal

Nästan alla mina katter som jag har haft/har, har japanska namn. Eftersom ungarna föddes samma dag som den svenska prinsessan Leonore, dotter till prinsessan Madeleine, kom till världen så har den lilla grå unge som jag skall behålla fått namn efter det japanska ordet för prinsessa vilket är "hime". Den person som har tingat kattpojken är förtjust i Harry Potter och hennes katt heter då Harry. Den tredje lilla katten som fortfarande är osåld har ännu inget riktigt namn  men eftersom hon har en stor svart fläck som sitter litet "på sned" på huvudet och påminns om en basksermössa kallar jag därför för Mössan tills hon får ett bättre namn. Alltså heter "barnbaren" (t.om. veterinären kallade mig skämtsamt för "Mormor"!): Hime, Harry och Mössan.

Pappa Ichigo med sonen Harry

Undan för undan har de andra djuren fått komma in i rummet och hälsa/titta på de små ungarna där de låg skyddade i sin pappkartong. De satt i alla fall utanför dörren mesta delen av tiden och begrep att något var på gång och hörde små pip. Mamman fick gå ut ibland och träffa flocken och alla var så glada att träffa varandra. Jag märkte ibland att hon var litet less på att bara vara småbarnsmamma när ungarna hade blivit ca två veckor gamla. Kattpappan är redan kastrerad för jag vill inte ha fler ungar. Jag har för svårt att göra mig av med de små liven! Kattpojken är redan tingad och betald, en liten unge skall jag behålla själv och den tredje är  kvar till försäljning men men, jag vet inte om jag klarar av att göra mig av med henne. Sunda förnuftet  säger att jag skall sälja henne men blir hon inte såld så tja...Då har jag i så fall fem katter och två hundar och det är nog en katt för mycket egentligen. Plats har jag väl men det drar ju iväg med kostnader, vaccinationer och annan förebyggande medicin som droppar i nacken mot allehanda otrevliga små kryp i pälsen mm. För att inte tala om när de blir sjuka. Jag har ett mycket bra veterinärpar som jag går hos och får ofta rabatt - men så är jag ju en bra kund också som springer där titt som tätt.

Harry med mamma och pappa

Alla djuren har reagerat olika på de små kattungarna. Taxen har varit den mest entusiastiske och har till och med lärt sig att putta upp dörren till sovrummet så jag har fått knyta fast dörrhandtaget med ett band som jag fäst i en annan dörr för att han inte skall smita in i ett obevakat ögonblick. Han är mycket snäll och det skulle aldrig falla honom in att göra dem illa och han har försökt krypa ned i lådan till bebisarna.  Men i sin ivrighet är han litet burdus och skulle kunna göra dem illa av misstag.  Den andra hunden, en hittehund som också är väldigt snäll och nyfiken men samtidigt är rädd för det mesta var också rädd för pipen och de små liven i början och ville inte ens gå in i rummet. Hankatterna har inte brytt sig speciellt och alla frånsett hittehunden har varit mer intresserade av den goda kattmat för bebisar som den ammande mamman har ätit och nu ungarna så smått har börjat smaka på. Ingen har visat någon aggresivitet eller avundsjuka utan bara kikat ner nyfiket i papplådan där de först bodde. Nu har de fått flytta in i en stor bur tillsammans med sin mamma och är fria att springa runt hur de vill och då får givetvis inget annat djur komma i närheten.

Mössan 1 månad gammal

Att ha fått kattungar är en ny och rolig erfarenhet som jag är glad att få ha varit med om men en kull räcker så att inte huset svämmar över....

Mössan och Harry leker, c:a 3 veckor gamla

En underbar söndag

Apelsinblommor

Idag har vädret bara varit så härligt, den första riktiga vårdagen som nästan kändes som svensk sommar. Dessutom söndag och vilodag och lämpligt utflytksväder. Så det var bara att ta för sig vilket vi, väninnan Åsa och jag, också gjorde. Vi började här i Fuengirola där vi hade läst att Finska skolans elever hade gjort "Urban knitting", dvs virkad/stickad konst som visades på det som vi svenskar brukar kalla för Kyrktorget (det heter egentligen Konstitutionsstorget eller något liknande). Själva kallade eleverna eventet  för "knit graffitis". Glada i hågen tog vi oss dit och tänkte att här finns nog något kul att fotografera! Men så besvikna vi blev av det nästan pinsamt dåliga som mötte oss. Det hade varit bättre om eleverna hade ställt ut sina alster på skolan och låtit föräldrar och vänner komma och beskåda "grytlapparna" och rundlarna som de hade åstadkommit. För något mer fantasilöst och tafatt att visa upp för allmänheten får man nog leta efter. Vi bestämde oss efter att ha plåtat en del av "grytlapparna" och "handtagsvärmarna" som satt runt parkbänkarnas armstöd att hitta på någott annat i det härliga vårvädret och fortsatte till Benalmadena Pueblo för att leta andra motiv.

Pyntad fontän

Muffar för parkbänk

Värmare för frusen lyktstolpe

Om du blir kall om ryggen

Vi har varit ute nästan hela dagen och fotograferat, ett gemensamt intresse som vi har. Min utrustning är dock inte så avancerad som Åsas och vi fotar också på olika sätt. Hon letar bästa vinklar som ofta även är litet roliga och mer konstnärliga - hon har den blick som jag saknar som mest bara smäller av mina bilder - som faktiskt kan bli bra ibland ändå. Min son som är konstnärligt lagd har också den där "blicken"  som jag inte begåvades med men jag tycker att det är roligt i alla fall och lär mig litet mer undan för undan samtidigt som jag också får röra på mig litet. Men först styrkte vi oss på en pizzeria inför allt promenerande och just då var det också så varmt och gassigt i solen att vi faktiskt fick flytta in i skuggan för att avnjuta vår lunch!

Så mycket gående blev det dock faktiskt inte efter maten då vi bara gick två lugna smågator där det fanns hur mycket som helst att fotografera av - nästan tills batterierna tog slut. Benalmadena Pueblo som vi besökte är en lugn och tyst liten by utan en massa stoj, hög musik eller annat oväsen vilket jag med mina hörselproblem särskilt uppskattar. Vi kände båda två att vi verkligen kunde varva ner. Vi tog en fika på ett litet torg och satt nästan precis under ett vackert apelsinträd fullt av både ljuvligt doftande apelsinblommor och av apelsiner. Då kan man inte annat än njuta av tillvaron! Och från "första parkett" kunde jag fotografera apelsinträd, blommor, knoppar och frukter så mycket jag ville utan att behöva lyfta på rumpan. Vi hade nästan inte lust att gå därifrån men efter några timmar i byn blev det ju dags ändå till slut.

Apelsiner och ljuvligt doftande apelsinblommor

Apelsiner utan virkade värmare hänger nästan som julgranskulor

I Benalmadena kommun ligger Europas största buddhistiska stupa och den passerade vi på vägen hem. Man kan faktiskt se dess gyllene spira ända hem till mig. Ändå har jag bara varit där en enda gång för flera  år sen och då utan kamera. Samma sak med Åsa som aldrig varit där så vi bestämde oss för att titta in som hastigast. Det pågick någon samling inne i stupan så vi ville inte störa men gick i alla fall runt omkring den, tittade och tog foton. När akten var över och folk kom ut så gick vi in och tittade - och tog ännu mera kort och blev kvar en god stund. Vi fick reda på att just idag är en speciell dag för denna dag började Buddha utföra mirakler om vi nu uppfattade allt rätt. Det är också fullmåne som det också är något bra med i sammanhanget. Vi blev upplysta om att vi just idag skulle gå så många varv vi ville runt stupan samtidigt som vi önskade oss något. Det dög bra med ett varv men ännu bättre ju fler vi gick.Vi var inte ensamma om att vandra runt och önska och sen när vi tyckte att det räckte och skulle gå tillbaka till bilen så gick vi förbi stupans shop. Klockan var mycket och det var stängningsdags men kika inom skulle vi i alla fall hinna. Det var synd faktiskt att den inte redan hade stängt för vi ville ha nästan allt vi såg där inne! Och inte var det föremål som var "Made in China" utan riktigt konsthantverk från Nepal, Bhutan och andra platser långt långt bort. Båda två fastnade vi för vackra målade  delvis snidade rektangulära askar i trä för rökelse och jag dessutom bl a för en drake i trä från Bhutan att hänga på väggen. Vi tittade och vi tittade i den lilla butiken som var sprängfylld med "vill ha". Och båda vandrade vi därifrån med var sina kassar och med ebb i kassan...

En av väggmålningarna inne i stupan

Buddhistiska stupan i Benalmadena

Sista fotot innan batteriet definitivt var slut var en bild på stupan i mörker och sen blev det full fart hem till hundar och katter och kattungar för min del och Åsa hem till sitt och det som hon hade att ta itu med.

Rökelsekar

Vi hade en mycket härlig dag och åtminstone jag känner mig styrkt till både kropp och själ av denna sköna söndag.

En vacker drake från Bhutan fick följa med mig hem från shopen