Vem kan man lita på?

Vad jag ska berätta är så hårresande att det måste vara tjänstefel flera gånger om av svenska sociala myndigheter som lämnat en hjälplös och utsatt flicka åt sitt öde. Tyvärr är dock vartenda ord sant.

För  drygt halvannan månad sen fick jag nys om två svenska tonåringar i Stockholm där flickan i det unga paret och blott 15 år gammal hade stora problem i föräldrahemmet. Den likaledes unge men oerfarne dock myndige pojkvännen sökte stöd från en vuxen som flickan kunde få tala med och det råkade bli jag som fanns i närheten just då. Jag försökte peppa henne att tillsammans med pojkvännen söka hjälp hos sociala myndigheter men flickan var så van vid våld i hemmet att hon var rädd att om hon anmälde då skulle de materiella fördelarna som hennes välbärgade far betalade - när han hade lust - försvinna. För den gravt alkoholiserade mannen är nyckfull.  Det hade både flickans mamma och hon själv fått erfara och flickan tvingades bli vuxen alltför snabbt och fick ta hand om sin mor gentemot pappan. Mamman till och med väckte henne på nätterna  och bad flickan hjälpa henne att lugna pappan...Till slut fick pojkvännen och jag flickan att förstå att inga pengar och prylar i världen uppväger att man har det så illa och går omkring och är rädd utan att ha nån vuxen att anförtro sig till. Inte ha många kamrater och heller inga släktingar i Sverige att vända sig till.

Skolan har anmält flickans hemsituation flera gånger till soss sedan hon vågat anförtro sig åt sin mentor, ett par gånger av skolsköterskan och en gång av denne men ingenting hände. Jodå, man skulle utreda och trots att skolsköterskan ringde för att påskynda ärendet så hände fortfarande inget. Under tiden fortsatte flickan att bo hemma mestadels och ibland  hos pojkvännen. Hon var ju så van vid den hotfulla och farliga hemmiljön att hon inte riktigt verkade förstå hur onormal den var.

 Under hela hennes liv har mamman regelbundet misshandlats inför ögonen på henne och hon själv fick också ibland känna på faderns häftiga humör. När han relativt nyligen tog stryptag på henne för att skrämma henne så sa jag bara till pojkvännen att nu går ni till soss och anmäler, de samlade mod och gick efter en tid iväg för att anmäla. Och möts av kalla handen från myndigheternas sida! Trots att det finns arkiverat hos soss att pappan misshandlat mamman flera gånger tidigare - alltså när flickan var ännu yngre - så att hon hamnat på sjukhus vid flera tillfällen och bla fått  sy i huvudet. Trots att man kan gå in på nätet och slå på föräldrarnas namn och det utan vidare kommer upp att när familjen bodde i USA så blev båda föräldrarna bötfällda för att inte ha sett efter sitt barn ordentligt. Det står även att pappan varit arresterad tidigare i samma land för att inte ha betalat underhåll för sina söner i ett tidigare äktenskap.

Trots detta har flera personer på socialen i huvudsak under de senaste två veckorna sagt att flickan överdriver och att hon inte alls har det så illa hemma. Fadern har sagt att han och mamman saknar flickan, att hon är välkommen hem och att det bara är en tonårsflickas livliga fantasi som ställer till det. "Kom hem du bara, du kan inte ha det bättre någon annanstans än här hemma!" Det hjälper inte att flickan säger att jag  v å g a r  inte gå hem så reagerar ingen och flickan och pojkvännen som alltid är med henne får gå därifrån utan minsta förståelse eller sympati. Hon sov över hemma hos pojkvännen tills dennes hyresvärd säger att han inte vill ha problem och det är inte hans problem om flickan har problem och där får hon inte vara. Detta får en ung förtvivlad utlämnad 15-åring ensam mot alla vuxna höra. Dagen efter går hon och pojkvännen till socialjouren och drar samma visa igen inför skeptiska vuxna. Men sedan de kollat i sina arkiv så hittade de faktiskt det ena misshandelsfallet med mamman och började då lyssna litet mer uppmärksamt. Men under hela denna rundvandring hos soss både via personliga besök och via ett flertal telefonsamtal har ingen frågat på allvar om flickan har haft nånstans att sova på natten, om hon har några pengar (vilket hon inte haft), om hon fått nån mat.. De ringde till mig i sin förtvivlan, nästan gråtfärdiga, och frågade vad de skulle göra. Jag lyckades fixa ett par övernattningar hos en gammal väninna till mig innan hon skulle resa iväg på jobb. Sedan träffade flickan på en fd klasskamrat och då fick ungdomarna bo en eller annan natt hos dennas föräldrar. Eftersom flickan är minderårig så har det ju också varit ett problem då  föräldrarna hade kunnat polisanmäla både dottern och den/de hon bodde hos. Men ungdomarna har hela tiden varit noga med att berätta för soss var de skulle bo nästa natt och hållit kontakt med flickans mentor. Denna osäkerhet har varit otroligt påfrestande men flickans skola har ställt upp och gett flickan flera dagar ledigt för att hon ska orka med situationen och kunna ta det litet lugnt.

Allteftersom har andra ansvarskännande vuxna också erbjudit flickan och hennes pojkvän husrum och engagerat sig i flickans öde, lika upprörda som jag över hur socialen har nonchalerat henne. Så vi är en del som ställt upp med husrum och förståelse och jag som inte har husrum att erbjuda då jag bor utomlands skickade istället över pengar med Western Union som de hade bara en stund senare så de kunde äta, köpa flickan litet underkläder samt ett månadsort på SL. Det enda hennes snåle far betalade var nämligen ett som bara gällde på helgerna. Så hon plankade in genom SL:s spärrar för att ta sig till skolan...en f.ö mycket fin och dyr skola som pappan betalade. Allt för den fina fasadens skull!

Vid ett av samtalen som flickan hade på soss tillsammans med pojkvännen hade de blivit lovade att inga föräldrar skulle vara närvarande enl läraren och de blev därför rejält skärrade när mamman kom inrusandes och ställde till med den ena scenen efter den andra och pratade så osammanhängande att ungdomarna efter mötets slut bad om att bli utsläppta en annan väg än mamman. Så mamman hölls kvar medan de unga lotsades ut. Jag tycker det verkar som att hon på något sätt har blivit ordentligt psykiskst skadad efter livet med sin svenske högt respekterade och - utåt sett - respektable man. Han jobbar  inte längre  - fick sparken som skolpsykolog (!!!) -  utan lever på sina pengar och stänger in sig på sitt rum och dricker upp dem.

Men denne försupne och misshandlande man har en mycket hög akademisk utbildning inom psykologi och vet alltså hur en slipsten skall dras. Han är också mycket duperande och manipulerande till sättet när han vill och dotterns pojkvkän berättade att han kan koppla på stora charmen så att alltför många låter sig luras av honom. Tyvärr var/är de personer som borde skydda flickan mot honom förda bakom ljuset.

Så hände något i förrgår. Flickan fick en handläggare, en mycket sympatisk kvinna som innan hon ens hade läst journaler etc sa att bara det kommer in ett barn till soss och säger att det inte vågar gå hem så skall socialmyndigheten reagera på detta och börja undersöka. Men alla kolllegor är inte riktigt med på noterna.... Flickan fick en ny tid till idag och hade då ett långt enskilt samtal med samma dam. Hon har under tiden letat igenom arkiv och tittat i journaler och där finns så många graverande omständigheter att pappan skall polisanmälas av socialen, flickan har fått ett tillälligt jourhem hos en annan trevlig och sympatisk kvinna  och denna samt en "stor stark man" skall gå med hem till flickans tidigare hostad till kommande vecka och samla ihop litet privata saker och kläder. Inget snack längre om att hon fantiserar!

Jag blev otroligt lättad när jag fick höra om detta i kväll och lika glada och lättade var ungdomarna som troligen skulle gå på Hard Rock Cafe och fira. Flickan har nämligen inte fått äta denna typ av mat tidigare för sin mamma och då hon knappt fått några egna fickpengar har hon aldrig kunnat göra sådant som de flesta tonåringar normalt gör..

Äntligen, äntligen har någon till slut trott på dem!

Till er mina fina vänner vill jag bara säga att ni båda har varit otroligt starka och modiga och duktiga trots allt motstånd ni har mött från vuxna som borde ha vetat bättre. Ni är fantastiska och jag beundrar er som trots allt har klarat att gå igenom så många svårigheter. Ni är värda all respekt! Lycka till!

Hantverkare i farten

Det lilla nya aprikosträdet

I dag har det stökats både inne och ute. Tidigt i morse kom min engelske hantverkare och skulle förbereda för den konvertibla extra luftkonditionering/uppvärmning jag hade bestämt sätta in. Gardiner skulle ner och litet småmöbler flyttas undan. Dörrrklockan är också trasig och man har försökt reparera den, en modell med både telefon och monitor. Kostar en hel del att köpa in och därför har man försökt laga den utan resultat. Egentligen skulle samfälligheten betala men den har som vanligt inga pengar (som de flesta andra samfälligheter med andra ord) trots att det åligger den att betala. Men som min hantverkare sa: Dina hundar är bästa "dörrklockan" och det har hanfaktiskt rätt i. För skällige taxen tystar ingen i första taget och den andra hänger på av bara farten. Är det nån de känner så blir de ännu galnare...så eg kan jag utläsa efter beteendet och skallet om det är nån jag känner eller inte som bankar på ytterdörren. Idag kände hundarna igen alla hantverkarna som dessutom kom en efter en samt kom och gick. Det var ett evigt skällande hela förmiddagen samt det borrades och bankades också så jag blev helt slut i huvudet pga alla höga oljud. Och mitt i denna röra kom Mercadona (matvarukedja) med en massa mat och andra artiklar som jag köpt och bett att få hemkörda.

Kiwiplantan har ett klängande växtsätt

Men luftkonditioneringen kom på plats liksom en slags javanesisk stengrunka som egentligen är en typ av stenlykta. Eftersom marken har sjunkit mer och mer så har denna lykta blivit snedare och snedare och benen har lutat betänkligt allt mer tills det blev läge att plocka isär bitarna innan den tippade över ända och sedan försöka pussla ihop de tunga styckena på nytt igen. När detta var klart hade engelske hantverkaren fortfarande tid över innan han skulle vidare till nästa kund. Så då anlitade jag honom att köra och köpa metallkorgar att hänga på väggen på terrassen för att ha växter i. Det ser fint ut och det är bara plantorna som ska som saknas ännu! De är inte så lätta att få tag på här i Fuengirola som är en liten stad. Vi var inne i flera växthus i utkanten men kammade noll. I det ena tog man dock upp beställning för den trevliga frun till ägaren hade aldrig sett denna typ av orkide som jag jagar - en blå Vanda - och hon ville också ha för privat bruk...Men jag åkte hem med ett par andra växter istället - bäst att passa på när jag hade tillgång både till bärare och bil. I ett annat växthus blev inhandlat kiwiplanta som växer på ett klättrande sätt samt ett litet aprikosträd som nu står och pryder köksterrassen. För av alla de frön av allehanda slag som jag fått och sått så har bara ett enda grott vilket jag tillskriver de regniga vinter -och vårmånaderna. Därför har mina stora blomlådor gapat tomma och trista. Nu ser där litet gladare ut sen jag fick de nya växterna på plats och sen får jag väl köpa litet enklare och billiga sorter på marknaden och plantera runt omkring. På trädgårdssidan av huset stod sen länge en jättestor benjaminsfikus som jag ville bli av med då den stal för mycket ljus. Köpte den som normalstor krukväxt som vuxit som ogräs. Många ville ha den men ingen kunde ta den tills jag såg en fru i grannhuset och dök på henne. Hon sa ja tack och jag blev av med ett oönskat träd!

Den blå Vanda som jag jagar finns från ljusare blått till blålila samt även i andra färger.

Hårfärger

Som barn var jag ljushårig och hade nästan vitt hår vilket syns på en del gamla fotografier.

Som ung var jag ljust blond och levde därefter under ett par 10-tal år drygt i den trygga föreställningen om att jag fortfarande var blond men kanske litet med åren litet mer åt det askblonda hållet för att inte säga mörkt askblond eller t.o.m. riktigt mörkt aksblond efter ytterligare en tid. Jag råkade säga detta till en frissa en gång och fick då till svar: "Du askblond....ditt hår är ju råttfärgat!" Så blev jag i ett slag en illusion fattigare...Nåväl, jag levde vidare med mitt råttfärgade hår, ibland blekt, ibland med slingor. En längre period var det också rävrött. Det var när jag färgade håret själv med ett hennapulver som jag köpte på apoteket i Sverige - tills det blev förbjudet och apoteket drog in produkten med hänvisning till att det kunde vara cancerframkallande. 

Så när det råttgråa började växa ut igen så var det bara till att hitta på nåt annat. Jag gick till en svensktalande spansk hårfrisörska och då började jag prata om mitt råttgråa hår. " Du råttgrå...ditt hår är inte råttgrått -  du är helt gråhårig och det har börjat tidigt på dig!" Dömd igen utan pradon och kul, kul  - ingen tröst att hämta där inte....Efter nåt år bytte jag till en annan frissa för den här spanska låg så långt bort från där jag bodde då. Tror att jag bytte hårfärg igen i den vevan. Det blev nåt brunaktigt, kanske kastanjefärgat - det låter ju litet tjusigare än att bara vara tråkigt brunt. Drogs med detta en period men tyckte nog det såg litet menlöst ut för jag ville ha det svart. Vild protest från nya frissan som i alla fall gick med på att färga det mörkt brunsvart. Och det blev ju inte så dumt - det tyckte faktiskt inte hon heller. Eftersom min farfars bror var svarthårig nästan ända fram tills han dog drygt 90 år gammal och min far på ett gammalt körkortsfoto jag hittade nästan ser ut som en spanjor, så tänkte jag att då funkar det nog på mig också med mörkt hår. Så jag tjatade på min hårfrisörska tillls hon gav med sig och jag fick mitt svarta hår. Så snyggt det blev och så nöjd jag var med resultatet! Nu var jag varken råttgrå, musgrå eller äkta gråhårig längre - inte som det syntes i alla fal!

Jag ville pröva en ny frisör som jag hade hört talas om som skulle vara så bra utan att därför vara dyrare än normalt. Hos denne går jag nu kontinuerligt sen ett knappt år och han har flera gånger kommenterat min snabba hårväxt. Det är nästan så att man ser hur det växer, som ogräs! Efter drygt 14 dagar så är den där förargliga grå randen i hårbotten väldigt tydligt där igen... Men jag tycker om mitt svarta hår så jag har bytt frisyr till en litet mer framåtkammad variant så att den där randen i hårbotten plus även den i hårfästet inte skall synas lika snabbt.

Det var i december förra  året när jag var i Japan och sonen skulle uppsöka en hårfrisör där. Jag började bläddra i en frisyrtidning medan jag väntade och hittade en modell med håret framåtkammat som jag tänkte kunde passa mig. Sagt och gjort och efter ett par timmar var vi två stycken som glada i hågen vandrade ut nyfriserade från den där salongen i Tokyo.

Förfallet går dock snabbt när det en gång har börjat! Nu går det inte längre att dölja det där ljusgrå vid öronen som tyvärr inte går att kamma över heller. Frisören försökte vid  förra besöket att övertala mig att färga det i en mörkröd ton och påstod att det inte skulle synas lika tydligt när det grå håret växte ut igen. Jag undrar jag men han fick sin vilja igenom i eftermiddags. Först avfärga det svarta och sen i med nån röd färg. Allt svart täcktes inte ändå men han lovade att för varje gång jag gör om det så täcker det bättre. Eller han kanske menade att det gamla växer och klipps bort???

Själv känner jag det som att det här är sista chansen innan jag är så gammal att det inte går att göra nåt längre. En slags nödlösning som inte käns som jag. Det ser helt enkelt ut som tant - är inte ens tantvarning längre! Kanske det vore bättre att sluta cirkeln och färga håret vitt?

3-årig telefonissa
Foto: Pan, Stockholm

Tid

En riktig trygg vila är värdefull tid...

Det låter litet högtidligt och kanske också skrämmande när man läser aftonpsalmen188: "Så går en dag ifrån vår tid och kommer inte mer...." Men den kanske kan få oss att fundera på vad vi gör av vår tid, vad vi prioriterar och vad vi kanske skulle vilja prioritera istället eller på ett annorlunda sätt.  Jag tror man skall vara försiktig och rädd om tiden för den ska räcka till mycket: Arbete, sömn, rekreation - och ofta slarvar vi med några av dessa, för mycket arbete och för litet sömn...eller kanske vi inte har arbete och då sover för mycket. Det blir ingen balans i det hela. Och då tar vi inte tillvara tiden och våra liv.

Dagarna rinner iväg snabbare och snabbare tycks det och som nästan pensionär har jag fortfarande inte lärt mig att leva mer i nuet istället för att skjuta upp allt till morgondagen eller en framtid som blir kortare och kortare, även om den kan ha flera tiotal år kvar. Det är bara att konstatera att så är det ju. Man får lära sig att ta tillvara tiden och göra det bästa möjliga av den. Önskar bara att det inte vore så massa "måsten" runt omkring, så många "ska bara...." som vi dras med.

Näckrosen med sin skönhet kan man nog kalla för tidlös

För min egen del innebär att ta tillvara tiden detta att kunna resa så mycket som jag vill/ orkar ett tag till.  Att inte skjuta upp viktiga saker till den morgondag som vi inte vet om vi får. Några väninnor och jag har hittat en rundresa som vi vill göra tillsammans bara vi får bekräftat att det finns platser kvar.  Sedan har jag andra ressor inplanerade också. ..

Kvalitetstid är för mig också att fortfarande upptäcka nya saker i livet att glädja sig åt eller att delta i något nytt och viktigast av allt: Att ha en bra kontakt med min fortfarande tonårige son. Det är underbart att känna att vi börjar närma oss varandra igen efter en del röriga år. Jag blir glad och tacksam när han trots det geografiska avståndet säger att jag är ett stort stöd för honom och tackar mig för att jag finns! Bättre betyg kan ingen mamma få! Det känns också allt viktigare att ställa upp för andra som behöver stöd och hjälp, ssk om man som jag tycker att jag har haft ett bra liv totalt sett.

Jag har en hobby som tar tid, och som egentligen borde ta ännu mer tid om jag inte vore litet lat samtidigt. Jag har alltid tyckt om djur och att ha många omkring mig. Detta kan jag ha nu och det är en lycka att ha det. Jag har det också så förspänt att jag har en person som kan ta hand om dem alla när jag är ute och reser - annars finge jag ju förstås välja. Det är en stor lycka att vakna varje morgon och alla djuren i tur och ordning skall hälsa god morgon och sen följer en rutin med kramar, kel och pussar och prat med var och en innan det är dags för allas vår frukost och innan dess skall hundarna ha var sitt hundkex och katternas kylskåpskalla mat skall värmas litet innan de får den. Denna prodcedur upprepas varje morgon och är faktiskt nästan helig tid som vi inte vill avstå ifrån. Sen kan det vara dags att fnatta runt hit och dit men då har jag fått en bra start på dagen som räcker i flera timmar.

Gosestunder är viktiga

Jag tror faktiskt att ta vara på tiden är en slags lycka eller harmoni vi tar till vara på samma gång!

Ny familjemedlem

Orenji kanske...???

Under en tid har jag gått och funderat på en hane till min lilla kattflicka av den engelska rasen Devon Rex (Rex betyder i det här fallet att katten har lockig/krusig/vågig päls) som är en ganska ny ras uppkommen pga av en mutation som man har avlat vidare på. Pälsen kan ha vilken färg/teckning som helst. Det viktiga är att den är korthårig och lockig. Övriga karaktäristika är enorma öron, stora ögon, höga ben och lång långsmal svans. Det är en liten till medelstor katt. Till sättet är den synnerligen trevlig, mycket sällskaplig av sig, kontaktsökande och mer lik en hund  än en katt till sättet. Den älskar värme och är alltså ingen utekatt pga den tunna pälsen. Det är heller ingen ensamkatt så kan man inte erbjuda mänskligt sällskap om man är borta mycket från hemmet så behöver den en annan katt eller hund att vara tillsammans med. Min egen honkatt ligger helst bredvid laptoppen när jag skriver och till natten helst under mitt täcke. Eller sover ovanpå min mage! Det är en mycket lättskött katt och lugn för det mesta men kan ändå vara livlig. Den är alert och orädd och nyfiken. När det kommer främlingar som t.ex hantverkare i huset så springer den hittekatt jag också har all världens väg och gömmer sig medan den lilla "rexen" vill vara med i centrum och se vad som händer. Pälsen är underbart mjuk och fin och go att ta i - påminner litet om kaninpäls faktiskt . Den fäller inte heller. Det finns uppfödare både i Sverige och här som säger att den är mycket lämplig som husdjur för allergiker men detta är en sanning med modifikation. Allergiker  k a n tåla denna kattras bättre då den är korthårig och inte fäller nästan något alls men det är absolut ingen garanti som en del vill göra gällande. Så köp inte utan att ha provat först om du är osäker!

Kattflickan som väntar på sin fästman!

Ja, sen jag nu lovordat denna katt så mycket och faktiskt inte vill ha någon annan än den om jag skulle vilja ha en ny, så kan jag berätta att den är ganska svår att få tag på också. Därför så antingen tingas kattungarna innan de är födda eller reserveras så fort de fötts. Ser man en annons om Devon Rex-kattungar till salu så hinner knappt trycksvärtan i annonsen torka innan katten är tingad/såld.

En sådan kattunge, hane, har jag nu varit på jakt efter i flera dagar och har genomsökt kattuppfödare på nätet och tittat på annonser. Hittade en kull om sex  gudomligt söta kattungar som kom ut på annons en dag på nätet och när jag ringde dan därpå var alla sex redan sålda! I Sverige tror jag heller inte det finns så många uppfödare av denna ras så att de även där är den relativt ovanlig. Jag har läst nånstans att det fortfarande inte finns tillräckligt stort antal att avla på.

I dag fick jag emellertid napp och har nu reserverat en liten röd-vit kattpojke på 6 veckor som bor utanför Madrid. Han har en mycket fin stamtavla med ett långt officillelt namn som jag redan har glömt. Men det skall ändå bytas ut mot ett jag har hittat på själv. Alla mina katter har haft/har japanska namn så nu gäller det att klura ut ett lämpligt till nykomlingen tills han kommer till mig om ca 2,5 mån. då jag kommit tillbaka från semestern i Sverige. Förslag finns redan på Shogun, Orenji (= apelsin), Ichigo (= jordgubbe) och jag gillar dem alla tre så detta kommer att bli svårt. Sonen har dessutom lovat att leta fram ännu fler namnförslag....

Eller möjligen Ichigo???

Husdjur

Det nybyggda akvariet beundras av taxen Ruben och katten Sakura

För mig är det helt omöjligt att leva utan ett husdjur eller fler - det är som att det saknas något då. Det är kul med djur och det ger så väldigt mycket att det uppväger detta med bundenhet, sönderbitna skor, hår i soffan osv.

Lille nyinflyttade hittekatten Totoro var litet skraj i början

Min första hund fick jag som 5-åring av min farfar vars svåger var veterinär i skånska Veberöd och även födde upp strävhåriga taxar. Sedan dess har ganska många hundar passerat genom mitt liv även om jag under en del år inte hade någon alls. Men då har det ofta funnits burfåglar i växlande antal och sorter och de hade när de var som flest ett eget rum med bara burar i och i storleken litet större.

Närmast dörren Liza, Ruben, Fabian som njuter i solen, trötta efter att ha
"hjälpt" matte att gräva upp rabatten.

Naturligtvis har även vattensköldpaddor och vita möss och akvariefiskar passerat hemmet. Detta under de år då sonen var liten innan han var stor nog att få sin första hund sedan han tjatat i flera år. Tills jag kom på att jag var ännu yngre när jag fick min taxvalp av farfar som jag älskade mycket högt, dvs både farfar och taxvalpen! Så naturligtvis skulle pojken få en hund han med! Det blev en strävhårig dvärgtax vid namn Lupi! Ett namn som pojken hittat i en berättelse i en spansk skolbok som handlade om det lilla biet Lupi.

En liten groda på rymmen

Nu höll jag på att glömma de små skära grodorna som jag också haft i en stor skål här på terrassen tillsammans med en näckros och några guldfiskar. Fast naturligtvis hoppade de små kräken ur en efter en, jag stoppade tillbaka när jag såg men till slut fanns det inga kvar...Då blev det ett stort fint utomhusakvarium där i stället som en bekant byggde åt mig. Det var mycket fint och beundrat tills byggfusket i radhuslängan där jag bor gjorde att marken satte sig, akvariet gick sönder och sen fick det vara bra för min del med vattendjur!

Lilla Devon Rex kattungen Yuki med sina enorma öron

Jag trodde länge att man antingen var hundmänniska eller kattmänniska men har på senare år upptäckt att man kan vara både och. Samt att hundarna kan vara kattälskare och katterna hundälskare - en riktigt bra kombination f.ö.

Liza slickar sig om nosen och Ruben har tratt på huvudet

Ruben gillar att åka rullator med matte!

Just nu har jag två hundar och två katter, två av dem hemlösa från början och två köpta från uppfödare. Nuvarande strävhåriga dvärgtaxen kommer från Galicien och den andra hunden är en spansk ras, en "bodeguero ratonero andaluz" dvs en ras som på höga ben springer ikapp och tar råttor i bodegorna - samt springer efter de katter som inte tillhör familjen om hon får chansen. Och då går det undan! Hittills har alla katter klarat sig, tack och lov. Jag skriker "godis" av mina lungors fulla kraft och det hjälper ofta.  Denna lilla valp som kom till mig för sex år sen hade blivit utslängd och var misshandlad och var mycket rädd. Grannen som hittat henne ringde på dörren och frågade om jag ville ha hunden för hennes man sa nej. Just då kom sonen ut på terrassen och sa "Åh en sån söt liten hund, kan vi inte behålla den mamma?" Veterinären sa att hon hade haft tur som kom till oss, dvs hon uttryckte sig på ett annant sätt och sa att "hunden hade sett Jungfrun" (= Maria, Jesu moder), dvs varit med om ett under eller nåt i den stilen.

100 % tillit. Liza och katten Nikko

Vad gäller katterna så är den ena född på ett fält helt nära mig men övergavs av mamman och större syskon och blev ensam kvar - tills han fick flytta hem till mig - och nu är en vacker och kärvänlig men skygg vuxen katt. Den andra är en helt fantastisk småvuxen kattflicka av den brittiska rasen Devon Rex med stora öron, silkesslen lockig/vågig päls, stora ögon, höga ben och lång svans.  Det ser nästan ut som om man klippt henne med nagelsax och det var en som frågade mig det också! Denna ras är lugn och mer som en hund till temperamentet, vill alltid ha sällskap, orädd och nyfiken och är mycket social av sig. Skulle jag skaffa en katt till så blir det absolut en sådan -  och ja - det finns väl vissa sådana funderingar... Till och med de av mina vänner som sett henne tycker att hon är ful (sköldpaddsfärgad) men charmig och är betagna i hennes sätt att vara, så annorlunda mot en "bonnkatts" maner.

Katten Lusse som gillade att klättra i granen.

Totoro och Yuki som nu båda har blivit vuxna och myser i mattes säng.

Strävhåriga taxen Furås Fidel, en ståtlig hund i standardstorlek (plus size),
som jag köpte "begagnad" under studietiden i Uppsala i början av
1970-talet. Hans "revolutionära" namn retade en del och roade andra!

.

Oväntade motgångar

Har idag träffat goda vänner som jag dessvärre inte ser så ofta och därför såg jag mycket fram emot denna dag. Både Uffe och hans fru Maggie skulle in och besiktiga sina bilar och räknade med att detta skulle vara snabbt avklarat - för det har ju gått lätt som en plätt tidigare - utan att ens behöva stiga ur bilen...Några splitternya vrålåk har ingen av dem men heller inga rishögar till bilar. Så några problem förväntade de sig inga mer än på sin höjd möjligen nån mindre anmärkning. Vi räknade med att det hela skulle vara snabbt avklarat och under tiden skulle jag gå och ta mig en kaffe på fiket inne på området.

 

Undulater och marsvin verkar trivas bra ihop

Därefter skulle vi äta en god lunch i det härliga vårvädret och sedan besöka det välkända stora fina Gardencentret som ligger i Alhaurin de la Torre här i Malaga. Detta såg vi alla fram emot eftersom de är trädgårdsmänniskor som gillar att krypa runt på alla fyra och plocka ogräs, beskära och ha sig. Till skillnad från mig alltså som klarar mig med med litet balkonglådor och några amplar här och där samt ett par buskar som inte får nån större kärlek eller pratas ömt med. Utan växter kan jag dock inte leva eftersom familjen när jag växte upp hade blomsterodingar och även importerade från Holland. Det fanns  alltid växter både inomhus och utomhus i barndomshemmet och min farafar hade på äldre dar orkideodling som hobby. Maggie hade även funderingar på att köpa nån s.k. trädgårdskonst till "täppan" medan Uffe var mer osäker. Titta skulle de i alla fall göra. 

Som et hav av blommor

Jag väntade ett bra tag på det fik där jag hade parkerat mig och när de sen båda dök upp där för att hämta mig så såg Maggie litet blek ut om nosen medan Uffe svor och det syntes på honom också att det hade hänt nåt. De sjönk ned på var sin stol och så berättade de att de hade fått körförbud - båda två.  Så det var bara att åka raka vägen till verkstan och få detta fixat så snabbt som möjligt och hoppas att det inte skulle bli alltför ekonomiskt kännbart. Men först skulle vi bara till växthuset - körförbud eller inte - och sen skulle de se till att jag kom hem innan de skulle lämna in sina bilar till farbror bildoktorn. Visserligen har de två månader på sig att åtgärda felen och få en gratis ombesiktning men båda två är beroende av sina bilar och att då inte ens ha  e n  fungerande bil i familjen är bara inte att tänka på.  

Vackra bordsdekorationer

Så det blev inte riktigt en sån vårlunch som vi hade tänkt oss utan en dagens rätt inne i växthusbaren. Mätta blev vi i alla fall och sen gick vi en runda för att beundra alla fina växter och fick beslutsångest för att inte veta vad vi skulle välja. Trädgårdsstaty var inte längre aktuellt men en del växter skulle ändå köpas in.

Mina två Vandaorkideer på plats. De växer inte i jord utan man får doppa ner plantornas rötter och luftrötter i vatten, ibland med näringslösning i. Det skall bli spännande att se hur de kommer att trivas på sin nya plats!

Min rosenskärm fick sig en ny slags kombiantion av
ytterkruka och pediestal och är nu bättre skyddad

Själv har jag nyligen fått en Vanda orkide och ville ha en till, helst en blålila. Fick dock nöja mig med en vit då inget annan fanns i lager för tillfället. Det blev några amplar också samt en mycket rikblommande färdigplanterad normalstor blomlåda med engelsk pelargon för bara 10.75 €. Då lönar det sig inte att köpa hem blomjord, göra ren gamla blomlådan och köpa in plantor samt smutsa ned både sig själv och omgivningen. 

Jag hittade små minipetunior som jag inte kunde motstå.
Fanns i många färger och märkliga färgkombinationer som
denna lilla mörkt lila, nästan svarta, och gula variant.

Båda Vandorna har nu fått sig en uteplats med både sol och skugga och jag har förberett för fler blomster som också ska hänga i gallret för mina glasdörrar ut mot terrassen. Kul att möblera om litet även om man inte har så jättemånga växter!

Så här fint blev det på köksterrassen sedan den nya blomlådan kommit på plats!

Trots att jag saknar gröna fingrar så tycker jag att det blev fint ändå och är nöjd. Nu väntar jag bara på at en del sådda frön skall gro också så allt blir någorlunda som jag tänkt mig att det skulle se ut...I annat fall får det nog bli en eller annan vända till till det fina Gardencentret. Kanske när bilarna skall ombesiktigas!

Tejernas trevliga tisdagsträff!

Hastigt och lustigt bestämde vi, några tjejer, oss för att fixa en tisdagsträff. Bara för att vädret har blivit bättre ville vi göra nåt. Åsa snodde ihop en god gryta med bl a potatis, kyckling och linser i som hon tog med hit till mig tillsammans med en stor och matig sallad. Det smakade allt verkligt gott! Tina hade med en mango och enormt stora jordgubbar och det blev en god frutsallad av detta. Vi invigde de nya sommartallrikarna jag köpte för nån vecka sen och satt ute på terassen och åt med god aptit i den sköna kvällssolen! Tänk som vädret påverkar oss ändå!

Efter kaffet respektive teet på maten så tog vi ett långt härligt bubblade och avslappnande bad i utomhusjacuzzin och klev inte upp ur det varma härliga 37-gradiga vattnet förrän vi började skrumpna.

Därefter var det dags att krypa upp i vardagsrumssoffan för då var det tid för Pi, den fantastiska filmen om den skeppsbrutne indiske pojken Pi och en tillika skeppsbruten bengalisk tiger. Det var en lång film så gästerna bröt upp innan den var slut och jag satt ensam kvar och såg klart filmen. Och om jag inte vore så trött så skulle jag kunna se om den på raken!

Och nu har klockan hunnit bli alldeles för mycket igen så även jag måste i säng.
Sov gott alla Vänner där ute !

VÅR!

Nu är den här, den som vi så länge har längtat efter, våren alltså. Man ska visserligen inte ropa hej förrän man är över de oftast torra men nu efter allt regnande fyllda bäckarna  men jag tror jag törs satsa några euro på att våren äntligen har kommit! Vi har haft uppehåll i ett par dagar och i dag visade termometrarna på behagliga temperaturer och vädret på mobilen visar bara solar från i morgon tisdag t.o.m. lördag. Äntligen säger jag som är frusen och vill ha värme - tills den blir så varm att man börjar klaga på att det är för varmt ute. Men dit är det några månader kvar...

Likt vackra blommor kommer nu färgglada shorts och linnen fram - inte bara på engelsmännen som är kända för att gå i sommarkläder i alla väder nästan - utan alla människor blommar upp efter att ha väntat och längtat. Man säger att engelsmännen talar om vädret i alla sammanhang men det gör spanjorerna också och vi svenskar med. Det är ett universellt samtalsämne som också skapar kontakt. För är det inte för varmt så är det för kallt eller för regnigt eller för torrt eller för blåsigt...Inget ältas så som vädret.

Hoppas fjolårets lilla plantering tar sig igen....

Och så går man där och tittar i balkonglådorna eller på sin terrass eller trädgård och letar efter nya livstecken, frön som gror och växter som skjuter nya skott och lyssnar till underbart fågelkvitter.

Jag har fått terrassen rengjord och ett förvaringsskåp är inhandlat och det är bara att sätta sig ned och titta på hur fröna sätter fart att spira så de snart kan planteras ut på plats och växa till sig ännu mer. Och så kan man börja äta sin lunch utomhus igen!

 Visst är det väl underbart att få återuppleva detta ännu en gång!

Tacksamhet

Jag känner stor tacksamhet för livet - för allt på både gott och ont som händer och har hänt längs vägen. För allt det som vi alla på ett eller annat sätt drabbas av och inte kan förstå meningen med just när det händer men som förändrar oss och får oss att växa. Jag är givetvis tacksam för allt det positiva och goda som jag också har upplevt som format mig till den jag är idag.

Den romerske filosofen, författaren och politikern Seneca d.y. som föddes ca 4 f Kr i spanska Cordoba skrev en berömd rad i ett av sina verk: Ad astra per aspera (Per aspera ad astra) vilket betyder " genom svårigheter mot stjärnorna". Detta kan förstås gälla både yttre och inre svårigheter som man tar sig igenom och når målet. Jag tror inte att den människa som går rakt genom livet utan större kriser eller problem har lärt sig nåt om livet eller kan känna sympati eller förståelse för andras svårigheter.

Lyckan finns oftast inte i det storvulna och skrytsamma utan i det lilla lågmälda vardagliga, sånt som man egentligen sällan tänker på, åtminstone inte när man är yngre, men som bara finns där omkring oss.

En väninna lärde mig för många år sen att vara glad och tacksam över det jag har och inte gå och vara missnöjd över sånt jag aldrig kan få eller uppnå. För det är bara nedbrytande om fantasin är orealistisk. Detta betyder givetvis inte att man inte ska kämpa för sin rätt eller finna sig i orättvisor utan att se realistiskt på tillvaron som den ter sig för just mig. Jag blir inte lyckligare för att jag hakar upp mig på nåt jag inte kan få och blunda för det jag verkligen har.

thailändsk tempelklocka

Själv tycker jag att jag har det väldigt bra trots en hel del prövningar genom livet. Eller kanske just därför. Jag har lärt mig att tänka att: Jag bor i ett land med fred, jag har tak över huvudet, jag kan äta mig mätt varje dag, jag har fått gå i skola,  jag har tillgång till bra sjukvård, jag har råd att köpa mig kläder och har fått en underbar son som är den största lyckan i mitt liv. Utöver dessa basbehov som miljoner av människor inte har alls eller  bara delvis,  har jag sen en massa andra saker att kunna känna tacksamhet för: Jag har givits möjlighet att resa och jag kan tycka och säga vad jag vill utan att åka i fängelse osv osv. Det finns faktiskt en massa saker att räkna upp som jag verkligen har utan att egentligen vara klar över det.

Jag avslutar med den chilenska sångerskan Violeta Parras text:

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
Det gav mig två ögon och när jag dem öppnar
kan jag klart urskilja det svarta från det vita
och högt där uppe himlens mantel strödd med stjärnor.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet
fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar,
turbiner, hammare, ett hundskall
 och ett ösregn och röstens ömhet hos den jag älskar

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
Det har gett mig ljudet och hela alfabetet
så att jag fick orden för tankarna jag tänker
moder, vän och broder, ljuset som upplyser
den karga väg min älsklings själ skall vandra.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
det gav mig lång vandring för så trötta fötter
genom djupa vatten, jag gick genom städer,
över stränder, berg, öknar och på stäppland
hem till ditt hus och dina gröna ängar.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
Det gav mig ett hjärta som i grunden darrar
när jag ser frukten av det hjärnan skapar,
och det goda så långt borta från det onda
när jag ser in i dina klara ögon.

Jag vill tacka livet som gett mig så mycket.
Det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan
så att jag kan skilja lycka ifrån sorgen
de två ting som skapar alla mina sånger
och mina sånger som är era sånger
och alla sånger som är samma sånger.

(1964-1965)

Tapasrunda

Vi skulle ha litet avskedsfirande i kväll eftersom ungdomarna, dvs min son och hans flickvän skall åka tillbaka till Sverige i morgon em. Min ena väninna föreslog att åka in till Malaga och göra en tapasrunda och sagt och gjort. Vi har haft uppehåll hela dagen med sol och detta märktes ikväll inne i Malaga där det var massor med folk överallt och fullt på många tapasbarer. Som om de äntligen hade blivit utsläppta efter att ha suttit inregnade alldeles för länge. Många ungdomar gick alltför tunnklädda men såg fina ut, andra särskilt äldre gick vinterklädda så stilen var blandad och rolig att titta på.

Tapas  från El Pimpi

Första baren vi besökte var den berömda El Pimpi som skall vara Malagas äldsta tapasbar med vissa väggar kädda av fotoporträtt på kändisar som Placido Domingo, La Duquesa de Alba, berömda tjurfäktare m fl. Ett mysigt och trevligt ställe bestående av ett flertal rum i rustik stil med litet mer modernt stuk på tapasen - dock dyra.

El Patio

Vi vandrade vidare till nästa ställe som blev bodegan El Patio. Pittoresk inredning men kanske inte just nåt tapasställe precis - i alla fall fann inte vi något särskilt lockande. Flickvännen beställde in grillad bläckfisk till kyparens förtjusning som smackade med munnen och sa att den var väldigt fin. Jag har aldrig torts smaka på pga utseendet men eftersom hon åt med god aptit så bad jag att få smaka och det var faktiskt inte alls så dumt - hade egentligen bara utseendet emot sig.

Grillad bläckfisk

När vi kom till det tredje stället, Pepa y Pepe, var ungdomarna redan mätta och det friterade vi beställde in var jag inte heltänd på heller. Så vi lämnade kvar det mesta, gick tillbaka till bilen och åkte hem till Fuengirola mätta och nöjda med kvällens utflykt.

Interiör från Pepa y Pepe