En lördag i december

Till detta julkort hör ett rött kuvert!

Spanjorer har en liten lustighet vad gäller allmänna helgdagar. Nu i början av december månad infaller två stycken med en dags mellanrum. Den 6:e och den 8:e är båda nationella helgdagar. Den 6/12 firar man Konstitutionsdagen och den 8/12 är det den katolska helgdagen Inmaculada Concepcion (den obefläckade avelsen). I år råkar Inmaculada infalla på en söndag och eftersom det då redan är helg så förlorar man alltså då en helgdag kan man ju som icke spanjor tro. Men  - man tar istället ut den i efterskott dagen därpå! Detta kallas "puente", bro, och på så sätt missar man ingen helg. Man tar i år ut den på måndag den 9/12. Det blir således en långhelg om man dessutom kan ta ledigt idag, lördag. Man får inte vara dum....

Apelsiner med kryddnejlikor

Många har givetvis utnyttjat denna dag med öppna affärer och, åtminstonen här nere i Andalucien ett härligt väder, 16 grader och sol mitt på dagen - tidig eftermiddag till promenader, inköp till nästa helg i morgon och kanske till att titta efter julklappar. Jag bestämde mig för att skicka iväg mina få handskrivna julkort till de äldre släktingar och bekanta som inte har dator och internet. Fick skjuts till postkontoret i det Stora Varuhuset med en väninna eftersom hon också hade ärende dit. En lång kö väntade och endast en person arbetade där trots att det är långhelg och jultider...Så det gick inte så fort kan jag säga. Det gör det heller inte normalt för vanliga brev som tar uppemot en vecka att nå adressat i EU... När det äntligen blev min tur och jag skulle köpa frimärken till mina röda fina julbrev höll jag på att få slag: Det kostade över 11 € att skicka dessa åtta julbrev a 20 gram! Orsaken: De är röda!!! Jag trodde jag hörde fel så jag frågade igen men tyvärr så hade jag hört rätt, det är inte standard med röda eller andra färgade kuvert! Jag tyckte detta lät absurt men mannen på andra sidan disken sa att vita och bruna är standard, sedan är det visst något med formatet också - mina brev var kvadratiska......Så kära släktingar, till nästa jul får ni fula bruna kuvert istället och i det format som spanska postverket föredrar: Rektangulärt i sådan modell som man får räkningar. De är billigast och tillåtna och fulast möjliga!

Spanskt postkontor

Vi behövde styrka oss med mat efter denna pärs på posten och visste att på ett av de nyöppnade svenska ställena i stan skulle det idag serveras jultallrik. Smakade ypperligt och därmed räcker det med julmat för min del - även om jag saknade prinskorven!
 Jag orkar inte äta av samma julmat hela julen, lagar ingen själv eftersom jag inte kommer att vara hemma under jul och nyår utan åker till sonen, plockar upp honom och sedan fortsätter vi till varmare trakter. Min alldeles utmärkta städerska tar då som vanligt hand om djuren. Jag har redan köpt mina få julklappar. Det blir mest mjuka klappar till sonen, mjuka så att de kan knölas ner i resväskan där jag skall ha plats för både svenskt vinterväder och sommarkläder, julklappar och födelsedagspresenter till sonens19-årsdag. Nja, det får nog vid närmare eftertanke mest bli presenter som köps på ort och ställe eller en slant i ett (rött?) kuvert.

Tomtefar och tomtemor

Nytt perspektiv

Jag har upptäckt att omgivningen ser helt annorlunda ut - eller snarare att jag ser den annorlunda - från en lägre nivå än tidigare när jag är ute och kör min elektriska scooter. Med andra ord så fort rullstolsåkare, åkare i mobilityscooters, permobiler, shoppingscooters m fl som färdas fram på trottoarerna skall ut och köra så uppstår problem som jag som gående aldrig tänkte på.

Exempel på mittplantering i vägbanan som stör sikten

Jag vet inte hur det ser ut på annat håll och i andra länder men här där jag bor så är det en hel del som skulle kunna ändras men som folk av rent slarv eller tanklöshet inte tänker på och åtgärdar.

På min gata samt också alldeles i närheten där jag tar mig fram så gott som dagligen finns det både privatpersoner med hus och offentliga byggnader med häck eller stora buskar ut mot trottoaren. Dessa klipps inte tillräckligt ofta så de rispar mig i ansiktet när jag skall förbi - om jag alls kommer förbi - och vissa av dem skymmer också sikten - där man sitter i fåtöljhöjd - så att jag inte ser om bilar håller på att köra ut eller inte - och de ser inte heller mig där jag kommer. Eller så parkerar de på halva trottoaren så jag inte kan ta mig förbi osv. Trottoarkanterna är också för höga för att en rullstol eller mobility scooter skall kunna ta sig över dem så när en bilist tycker att det är smart att parkera på avfasade trottoarkanter eller på halva trottoarerna så blockerar han eller hon ofta totalt. Visst, jag kan ringa lokalpolisen och säga att jag sitter där jag sitter och inte kommer någon stans och den ser till att en kranbil forslar bort bilen men jag vet ju inte om den som blockerar vägen kanske kommer tillbaka redan om 1 minut eller om det tar ett par timmar för att personen i fråga är ute på shoppingrunda eller om det är på siestatid och han/hon tar sig en tupplur.

Min in/utfart

Kommunen m fl andra håller också dålig koll på hur trottoarerna ser ut. Det kan fattas stenplattor i trottoarerna så det scootern hoppar till, eller andra blockeringar i trottoarerna så att det smäller till i både scootern och ryggen när det dunsar till. Det tar ett tag innan man lärt sig på vilken sida av en gata man ska köra och vilken som är hopplös: för smal, trasig, utan avfasad ned/uppfart, så smal att gatlyktorna står nästan mitt i trottoaren. Ofta får jag/man köra omvägar för att ta oss dit vi ska pga av urusla trottoarer. Vissa områden i Fuengirola skall man helt undvika för det går inte att komma fram alls där. Till nya kommunhuset finns visserligen en ramp men den är byggd i vinkel och så smal och snäv att jag inte kan ta mig uppför den. Man skulle ha studerat innan hur man gjort när man byggde rampen till det Stora Varuhuset. Den är bred och lättframkomlig trots att den också går i vinkel och dit är alla kunder välkomna!

Smalt, men det går om det inte blir möte med annan"fotgängare"

På min smala trottoar har Telefonica lämnat kvar en gammal trästolpe med hängande och slängande kablar som inte används. Det smala mellanrummet mellan denna stolpe och en vägg av korrugerad plåt tar jag mig igenom om jag kör sakta och försiktigt. Men om jag har varit och handlat och har exempelvis matkassar både i cykelkorgen samt hängandes över armstödet så kommer jag inte igenom. Nyligen kom en man från kommunen och tittade på min utfart och på trottoaren sedan jag ansökt om typ ramp eller avfasning samt påpekat att står en bil parkerad precis utanför den smala trottoaren vid min dörr så har jag stora svårigheter att ta mig ut utan att braka in i bilen. Jodå han skulle lägga fram förslag om hur allt kunde åtgärdas och trodde man kunde börja fixa detta om en vecka-tio dagar. Detta lät ju bra men jag tror det inte förrän jag ser det och ännu har ingenting hänt. Snart reser jag bort över jul och då händer inget heller eftersom man måste in i min patio och härja och riva en murad tröskel ut mot trottoaren.

En till som gärna vill ut och åka men inte får följa med

De flesta bilar stannar och släpper förbi mig när jag skall över ett övergångsställe medan andra tycker de har förtur. Flera gånger har jag varit ytterst nära att bli påkörd av en bilist som inte ser mig när jag skall korsa en gata, ssk där gatorna är dubbelfiliga. Bilisten närmast mig stannar medan den bredvid gasar på och när jag kommit över halva gatan till den lilla plätt som fotgängare(barnvagnar och jag) skall stå på tills kusten är klar för att passera över nästa väghalva så ser ofta inte bilisterna oss för de tjusiga planteringar och höga buskar som också delar av vägbanan och skymmer sikten för alla parter. För bara nån vecka sen höll jag på att bli ihjälkörd av en taxi som i hög fart passerade ett övergångsställe utan att sakta in. Han trodde väl att det var fritt fram och inte såg mig i mörkret bakom en buske som totalt skymde sikten vid övergångsstället. Jag fick snabbt svänga iväg åt fel håll på körbanan för att klara mig och kände mig rejält uppskakad ett bra tag efteråt. Nu vet jag även vilka övergångssällen som är farliga....

In till det Stora Varuhuset är det lätt att ta sig...

En del fotgängare tycker heller inte om när jag kommer farandes och tycker att de skall ha företräde och att jag borde hålla till på gatan. Scooterförsäljaren påstod att här i Spanien finns inga klara regler för vad som gäller för mobilityscooters. Men skulle dessa köra på gatan så är ju de med sin låga hastighet också en trafikfara. I Sverige finns det klarare regler när jag letade på Internet efter information: Om en typ permobil är konstruerad för en hastighet på maximalt 15 km/timmen räknas den som cykel. Men om samma fordon kör i promenadtakt så gäller det som fotgängare och kör på trottoar. Så jag är alltså fotgängare när jag är ute och kör... I Sydney, Australien såg jag bara ett fåtal mobiliityscooters och de körde också på trottoar så man får väl anta att det är det vanliga. Men säg det till fotgängare som har bråttom och tycker jag tar för stor plats...I Japan kör alla cyklister på trottoarerna och det tyckte jag var jobbigt för de är ju så många också. De är precis som min mobilityscooter eldrivna och vi hörs nästan inte där vi far fram. Men jag brukar säga var snälla och flytta på er, hosta eller harkla mig och då brukar man vända sig om och sen släppa förbi mig.

Nytagen höstbild från pation

Trots att jag lever en smula farligt på både vägar och trottoarer så är ändå mobilityscootern värd sin vikt i guld och jag är så glad över att ha den! Och bättre blir det när jag får ordnat så att jag kan ta mig lättare in och ut genom porten. Då blir frihetskänslan ännu större! Och reporna färre!

Smörgåstårtor och annat

Minne

ENINGEN med denna blogg och dess inlägg var ju från början att de skulle vara ett slags dagboksanteckningar med både upplevelser och funderingar för  både mig själv och andra men av detta har det ju inte blivit så mycket som jag hade tänkt. Dels kommer det nästan ständigt annat emellan både planerat och oplanerat dels har jag inte alltid ork och skjuter upp till morgondagen och så där fortsätter det. Och då när jag äntligen skall ta mig tid och sätta mig ned och skriva så har jag glömt vad det var jag hade i tankarna i går och i förrgår och i förrgårs går... Dumt nog har jag inte ens gjort en liten notering någonstans som stöd för minnet. Och att sitta och tänka tillbaka är inte lönt för tankarna och händelserna skall fångas i flykten eller skrivas ner vet jag nu. Jag tillhör inte skaran som flott kan svänga sig med: "Jag ska göra en minnesanteckning". Tvärtom tycker jag mig ha märkt en minnessvikt sen över ett år tillbaka men jag har varit för feg för att våga gå och testa mig och likt strutsen istället stoppat huvudet i sanden. Tills jag nyligen vaknade upp och frågade mig själv vem det är jag gör en björntjänst egentligen? Är det något allvarligt så är det ju viktigt att söka medan man kan göra någonting åt det. Och det drabbar ju inte bara mig personligen utan även familjen och vänner som kanske måste sätta koppel på mig om det skulle bli så illa... Och det ville jag ju förstås absolut inte.

VINGADE mig nästan till slut att beställa tid på sjukhuset och var litet orolig innan jag kom till doktorn som efter ordinerad undersökning med datortomografi sa att det inte förelåg några sjukliga förändringar. Man gjorde även en scannerundersökning och på den upptäckte man en bihåleinflammation som jag inte var medveten om (bara en enveten förkylning) men alltså inget av det jag fruktade. Yrsel och högt blodtryck motiverade även dessa undersökningar så jag vet inte om det gjordes mer än brukligt när man kollade upp mitt minne som oroade mig .

ÄKAREN  lugnade mig sedan med att att säga att allting var "normalt för min ålder" och att om man lever i en stressig situation eller kanske har det för intensivt omkring sig så kan detta påverka ens koncentration och minne också.

 Detta var givetvis ett väldigt lättande besked för åldersförändringar kan vi ju inte göra mycket åt i efterhand om det är så att man inte har skött sig riktigt exemplariskt tidigare (och man har ändå inga garantier). Men jag är glad att jag verkligen tog mod till mig och frågade för annars hade jag levt med dessa funderingar och oro fortfarande och stressat upp mig ännu mer helt i onödan. Och jag får väl göra så i fortsättningen att jag skriver små kom-ihåg-noteringar eller så får jag börja med att skriva "bakifrån" med de senaste händelserna först medan jag kommer ihåg dem och sen se om det dyker upp något litet korn från veckan innan som var det som jag egentligen hade tänkt säga något om. Alltså: I morgon kan man kanske förvänta sig att det då handlar om vad jag  e g e n t l i g e n  hade tänkt skriva om idag!!!

PS: Fråga mig inte var den röda texten kom ifrån för det var inte från min penna...

Slutet närmar sig...

Ett riktigt stort gosedjur 

Snart är den här ganska långa semesterresan slut och om bara några dagar åker vi tillbaka till Spanien och sonen strax därefter vidare till Sverige. När jag var yngre och ända fram till för ett par år sedan tänkte jag aldrig "Borta bra men hemma bäst" men den här gången kan jag känna att det skall bli väldigt skönt att komma hem. För ett tag vill säga, för till jul bär det iväg igen om allt går enligt planerna. Men då skall vi inte vara borta längre än mer normala 14 dagar. Ändå så har jag denna gång "bara" varit borta i  fem veckor så det är långt ifrån min längsta resa. När jag var ca 25 år bilade jag i Asien med dåvarande fästmannen och vi var ute i fem månader och kuskade runt i en gammal ombyggd VW minibuss. Då besökte vi länder som det idag inte går att resa till  som Pakistan, Syrien,  Irak, Iran och Afghanistan och jag är därför väldigt glad åt att ha kunnat göra denna långresa medan det fortfarande gick att göra den..

Vårt hotell Lido vars lobby är under ombyggnad och därför ser ut som en
byggarbetsplats. Men vårt rum med pentry är stort och trivsamt och fräscht.-

I dag hade sonen och jag  planerat att besöka ett sanktuarium för koalor - en anläggning som enligt hotellets färgglada broschyr startades för flera tiotal år sedan av en privatperson som förstod att koalan höll på att utrotas. Anläggningen/parken finns kvar men hyser nu även andra djurarter som man kan åka och titta på. Detta skulle vi göra men det vara bara det att broschyren var något föråldrad och det företag som gjorde halvdagsutfärder dit inte gör det längre... Fast har man egen bil kan man åka dit och man kan visst också krångla sig iväg även med offentliga färdmedel. Det blev alltså inget så vi bestämde oss för Sydney Zoo istället. Men det blev inget av med det heller då sonen har varit krasslig och har sovit hela dagen pga förkylning i kroppen med illamående och huvudvärk -  och jag snörvlar och hostar som vanligt som under nästan hela denna resa.

Centralt belägen pub med de tre aporna som varken hör, ser
 eller talar.

Jag gick istället en kortare runda här i Kings Cross för att proviantera litet. Folk får säga vad de vill men jag tycker om denna stadsdel (eller förort eller vad det nu är) och skulle gärna bo här igen om jag någon gång återvänder. Det är ett levande område och här finns en mängd kaffeer, barer, hål i väggen och små restauranger - om än jag inte skulle vilja besöka vissa av dem. Här är nattlivet utpräglat men ändå förhållandevis lugnt och inte särskilt skränigt för  en storstad

Resten av dagen har jag ägnat åt att sortera fotografier och detta är både tidskrävande och tråkigt och blir gärna liggandes så länge som möjligt.  Sen väntar även ompackning av resväskor - inte heller ett alltför roligt kapitel som kommer att ta sin lilla tid. Jag får hyra in mig i en del av sonens resväska eftersom min flödar över av allt som jag inte skulle ha köpt och som egentligen var full med en massa onödigt "bra att ha" redan innan jag åkte hemifrån. Att jag aldrig lär mig... Nu framåt kvällen känner vi oss båda aningen piggare - nattugglor som vi båda är -  och tänkte dra ut en sväng på stan. Förmodligen blir det taxi ner till den där flotta biografen med de väldigt obekväma fåtöljerna som vi besökte för ett par kvällar sen. Och apropå taxi så retar jag mig väldigt på de allra flesta taxichaufförerna i den här stan. Det är tydligen så i jobbet att det inte ingår att ge någon som helst service åt kunderna. De bara öppnar bakluckan inifrån bilen och så får man själv (= sonen)  lägga i rullatorn och vad man mer kan ha för bagage. De kliver överhuvudtaget inte ur sina bilar för att öppna dörrar eller hjälpa till alls. De kör, tar betalt och that's it! Jag undrar just hur de behandlar ensamma rörelsehindrade och gamla klienter... Om det är för att de vita skjortorna inte ska smutsas ned eller för att service inte ingår i paketet... Endast ett par av alla de taxichaufförer som vi har åkt med har gjort detta varav en var  lettländare och visste att vi var svenskar.

Musikanter

I morgon kväll blir det Sydney Opera House där vi skall se "South Pacific". Detta blir en höjdpunkt på resan och jag hoppas verkligen att de har bekvämare fåtöljer där för det är nog inte så på detta ställe att man slänger upp benen på sätet framför sig!

Detta hus som fascinerar mig mycket ligger mitt emot hotellet vi bor på
så det beundras flera gånger per dag. Längst ned ligger , som det verkar,
en litet finare restaurang  medan jag tror att resten är bostäder.

PS. Vi såg en ganska underhållande kinesisk actionfilm i 3D på samma biograf som häromdagen.  Denna gång satt vi dock i mycket bekväma typ flygplatsfåtöljer med mycket god plats för benen. Under tiden fick jag lön för mödan efter att ha städat upp bland fotona på min sida på den fotosajt jag är med i. För medan jag satt bekvämt tillbakalutad i biosalongen fick jag sålt en hel hög med bilder. Detta hör inte till vanligheterna då jag dels inte har varit medlem så länge dels inte har haft så många foton upplagda till försäljning. Detta är en för mig jättekul hobby och även om det bara ger nålpengar så är det roligt i alla fall! Andra mer proffsiga och erfarna fotointresserade kan göra sig en litet större hacka och då särskilt om man är ansluten till flera andra liknande fotosajter.

Och nu så väntar sängen igen!

Sydney, Australien

När vi skulle äta tidig  avskedsfrukost i morse så väntade oss denna vackra och välkända syn av Sidney Operahouse

Fontän i park, King's Cross stadsdelen

Kryssingen är slut och i morse steg vi i land i ett för oss nytt land på en ny kontinent, sonen och jag. Det känns rätt bra att vara på landbacken - tills nästa gång! Jag hade hört så mycket i förväg om hur stränga tullkontrollerna är här - de lär skall vara världens hårdaste. Så både sonen och jag hade med oss läkarintyg på engelska för våra mediciner och beredde oss nästan på kroppsvisitering. Ett par dagar innan hade tullpersonal från Australien kommit ombord på vårt kryssningsfartyg för att göra en första kontroll. Sedan kom också både skriftlig information till hytterna samt meddelanden i högtalarna om vad man inte alls fick föra i land. Höga böter om man försökte ändå och man hade ställt ut soptunnor för allt otillåtet. Man får t.ex inte föra in trä, djurmaterial, mat, dryck, pornografi mm mm.  Så där rök mitt pulverkaffe som jag brukade spetsa det räliga amerikanska kaffeblasket med. Vid sista middagen i går kväll med våra australiensiska middagsvänner diskuterade vi detta. De sa att de aldrig för med sig något tillbaka hem efter en utlandsresa av denna anledning. Jag började oroa mig för att tullen kanske  skulle komma att klå mig på mina finskor som är i skinn, min lilla förgyllda isländska aftonväska i fiskskinn eller slita av mig klockarmbandet, också det i skinn eller ett skinnsmycke inköpt i Cadiz, Spanien förra sommaren osv. På Tahiti hade jag inhandlat salladsbestick i trä samt i Honolulu nåt slags halsband och armband gjort av lackat och målat nötskal. Skulle jag bli av med detta nu? Det var inte utan att jag hade litet ont i magen när man ropade ut att resväskor skulle röntgas och scannas också. Men jag hängde på mig mitt nöthalsband med tillhörande armband fullt synligt och tulltjänstemannen frågade vad vi hade att deklarera och jag sa mediciner, punkt slut. Jag ser att du gillar  - och så sa han namnet på de där nötterna. Nötter?? sa jag - Är det inte plast? Nej, men du får föra in dem. Då halade jag fram salladsbesticken och frågade och dem fick jag också behålla, liksom skor, fiskväska och armbandsur mm. Sen var det bara att gå ut till väntande buss för att ta sig in till stans Centralstation.

Undrar vad Hans Christian skulle ha sagt...King's Cross stadsdelen

Detta ser väl inte så farligt ut__ King's Cross

Vi hittade en taxi som från Centralstationen tog oss till det via internet bokade 3-stjärniga hotellet i ett område som heter King's Cross. Den äldre taxichauffören förfasade sig över området vi (jag) valt och sa att där går vi inte säkra, fylla och bråk och var inte ute när det är mörkt. Bo där e n natt och byt sen - men oj, har ni bokat in er och betalt för hela er vistelse här. Ja, hoppas att allt går bra, mässade han vidare. Jag frågade om han kände till just vårt hotell?? Känna till?? Jag är taxikung i Sidney, klart jag känner till området...Har ni gjort upp nåt program? Nä sa ja, vi ska ta dagen som den kommer och har bara bokat in oss för en föreställning på Sidney Operahouse en av kvällarna. Vi ska se den gamla musikalen South Pacific (f.ö. det enda som går nu). Predikan fortsatte: Me ni kan inte gå utomhus, det är farligt och så är det långt till/från teatern...Jag kan inte gå i alla fall replikerade jag, så det spelar ingen roll. Till slut hittade taxigubben hotellet och det blev tyst i öronen...

Detta häftiga hus ligger mitt emot vårt hotell. King's Cross stadsdelen

Hittills tycker vi att området ser trevligt ut utan större skavanker och vi har bott i bra mycket sunkigare hotellrum i både London och New York för att nämna några. Här har vi ett enkelt men rent och fräscht hotellrum med pentry och mer behöver vi inte för vår veckolånga vistelse här.  Gratis Wi-Fi har vi också till skillnad mot fartygets fruktansvärt långsamma och oerhört dyra internet. Temperaturen utomhus är behaglig efter allt frysande i New Zealand  där man har tidig vår fortfarande och det blåste och det var kallt även ombord och det gungade rätt rejält den sista biten. Här är sommar och folk går tunnklädda. Och - har jag upptäckt - att liksom på New Zealand finns här riktigt drickbart kaffe! Detta blir nog en bra vecka!

Detta vackra hotell är väl ett annat som också ska ska undvikas då...PS.

Nu efter en kvällspromenad - klockan är 21.30 -  är jag kanske beredd att ge den bekymrade taxichauffören från i förmiddags  rätt. Sonens nya austraiiensiska vänner från kryssnigen chattar och säger att vi bor i Sydneys värsta håla. Vi såg själva under promenaden när vi letade efter nåt ätbart att det är ett s.k. Red Light distrikt och kriminellt. Sånt ser man ju inte direkt i dagsljus. Det var mycket folk i rörelse som såg ut att bara vara ute och röra på sig och fira en vanlig fredagkväll men vi såg också ridande poliser. Jag känner mig inte direkt skrämd ändå.  Och det är just inte skränigare nere på gatan än det är i en svensk stad. På dagtid ser denna innerstadsdel fullt normal ut och varken sjaskig eller ruffig. Jag tror inte att jag skulle känna mig lugnare varken i New York - där vi inte vågade ta tunnelbanan hem på kvällarna - eller i Stockholm. Var jag än befinner mig så utmanar jag inte ödet och går hem ensam i mörker.

Lagens långa arm och  ben

Vi hittade bland alla "Take Away-ställen" nåt pajaktigt att värma i rummets mikro för att spara pengar då detta land sägs vara så dyrt. När vi skulle betala upptäckte vi att vi nästan hade kunnat äta ute för samma pengar  så detta var lärdom nr 1.

Hit törs väl ingen vilsen turist gå ner heller då....

Dag 10

Idag är det vår 10:e dag ombord vilket betyder att vi nu har avverkat litet mer än halva kryssningen. Efter tre dagar i rad med strandhugg i Franska Polynesien har vi nu fyra dagar till havs innan vi kommer till Nya Zealand.

Med fartygets tenderboat till Bora Bora, Franska Polynesien

Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att detta är en långtråkig kryssning. Det beror förstås till stor del på reslängden, 17 nätter. Det är en lång kryssning som mest lockar äldre personer (mig själv  i n t e  inräknad!!!) samt en del familjer med barn och yngre tonåringar. Det är mer håll igång på korta kryssningar som en vecka som mer lockar yngre personer och därmed gör det hela litet mer fartfyllt. Sen märker jag även en del nedskärningar ombord, små detaljer här och där som sammantaget gör att man märker skillnad - åtminstone jag som varit flitig "cruisegirl". Tyvärr är maten en av detaljerna och kvaliteten är skiftande. Vid ett tillfälle när vi åt middagsbuffe så frågade jag faktiskt hovmästaren vad det egentligen var de serverade oss - sa att mina hundar skulle ha gillat det - men varken min son eller jag då den var under all kritik. Och man  ä r  känslig för kritik och bemöter snabbt den skriftliga de gärna vill ha av sina gäster medan de fortfarande är kvar ombord. Vi äter vanligtvis nere i matsalen och det var roligt när man häromkvällen hade krokodil som ett av alternativen till varmrätt. Det är alltid kul att prova på nåt nytt och jag frågade för säkerhets skull om det var äkta krokodil och inte bara nåt påhittat namn på en rätt som i själva verket är nåt helt annat. Det australiensiska par som är våra bordsgrannar vid middagarna förklarade då att i Australien anses krokodil vara en delikatess, inte så jättevanlig men dyr rätt och man serveras alltid  köttet malt. I köket vågar dock kockarna inte krydda för mycket så anrättningen smakade litet utslätat men köttet hade drag av både kyckling och grodlår tyckte vi.

Vy från Bora Bora

Att kryssningen är litet tråkig beror också på fartygets storlek. Jag har seglat ett par gånger tidigare med systerfartyg till detta och tyckte samma sak då. Men vill man iväg på en speciell kryssning så får man ju acceptera de fartyg som står till buds. Jag föredrar den fartygsklass som är ett snäpp högre upp, möjligtvis två men tycker inte om rederiets största fartyg Oasis med systerfartyget Allure som seglar i Karibien. De är f ö r stora, långa gångavstånd och förlorar i personlighet. (Ändå ska jag med Oasis nästa september, 2014 då hon gör första besöket i Europa, tre kryssningar blir det, innan hon skall på varv i Rotterdam. Två av dessa kryssningar är jag inbokad på (och söker resesällskap till -  om någon i bekantskapskretsen är hugad spekulant!). Det var så stort tryck efter biljetter den dag som de släpptes fria i Europa och resten av världen att åtminstone spanska Royal Caribbeans telefonväxel brakade ihop.

Och så kom vi då till min höjdpunkt av kryssningen: Polynesien (för sonen gäller Nya Zealand) som jag i så många många år har velat besöka. Nu gick en dröm i uppfyllelse - om även med visst smolk i bägaren. Det var tre öar i Franska Polynesien som gällde på den här resan: Bora Bora, Tahiti och Moorea. Franska Polynesien tillhör Frankrike, är ett av landets utomeuropeiska departement men man har inte euro som valuta. Vid en folkomröstning sa öbefolkningen nej och så blev det.

Öarna är otroligt fantastiskt gröna, frodiga, täta med mycket vacker natur som mer än väl uppvägde tidigare långtråkighet ombord. Oceanen i många olika blå, gröna och turkosa skiftningar är också fantastisk att titta på.. Men jag har aldrig varit på dyrare platser och vi var många resenärer som undrade om man verkligen fick sålt något överhuvudtaget. Precis allt var dyrt och många kinestillverkade smycken såldes ca fyra gånger dyrare än hemma i Spanien eller andra länder. Då ska man inte säga att man satsar på turismen om turisterna inte har råd att handla…

Pacific Ocean - Stilla Havet

Första ön vi besökte var alltså Bora Bora. Det är en liten ö med bara ca 9000 invånare. Skolbarnen skickas till internat på andra öar. De kan komma hem varje veckoslut om föräldrarna har råd, annars en gång i månaden. Jag hade bokat in sonen och mig på en rundtur runt ön på några timmar. Det var den enda utflykt på denna ö med lätta korta promenader som jag kunde delta i så därför valdes denna. Och så tar de inte med min och nån annans medresenärs rullator utan lämnar den på en slags förvaringsplats utan att säga ett ord i förväg. Så där satt jag i bussen och kunde inte kliva av vid de olika stoppen utan rullator att gå med. Dessutom - när vi kom tillbaka efter denna bussrundtur så kom man inte tillbaka med rullatorerna heller utan dem skulle man själv hämta ut - men hur ta sig dit? Jag var så himla besviken och arg att jag kontaktade fartygets guestrelation desk och krävde pengarna tillbaka för utflykten. Jag fick hälften tillbaka på min biljett och det var väl OK och dan därpå på Tahiti försäkrade man att det var större bussar och att jag skulle insistera om de ville plocka rullatorn då med. Allt gick bra och utflykten var en upplevelse, en riktig naturupplevelse och jag tänkte att det var detta jag kommit hit för!

Strax före middagen (vår sittning är kl 20.30) samma dag började jag dock få muskulära problem i ryggtrakten som snabbt förvärrades så jag kunde varken böja mig, sätta mig, resa mig etc utan att skrika högt av smärta. Efter middagen då jag suttit still i 1,5 tim ungefär var det etter värre och jag släpade mig mer eller mindre till guestrelation-disken där man på en gång sa att jag borde besöka läkaren och de ringde till avdelningen och gav mig luren till en sköterska som det första hon sa var att det var stängt! Det är bara öppet för akutfall vilket jag förklarade att det var. Men nej, akutfall var typ hjärtatacker varpå jag svarade att "men skit i det då, jag har bara så ont att jag inte kan röra mig - men jag är inte döende". Tja, kom ner då men ni kan inte träffa doktorn och jag tyckte att då var det väl ingen ide för det är bara han som kan ordinera den spruta jag tror jag behöver…Till slut fick jag komma och doktorn kom också och undersökte och undersökte och klämde och frågade och urinprov tack - en läkare på spanska vårdcentralen skulle blekna över all utfrågning och undersökning och noggrannhet! Till slut fick jag min spruta samt värktabletter och en faktura på drygt 300 USD. Men jag har reseförsäkring så pengarna får jag tillbaka på den när jag har kommit hem. Fast utflykten till Moorea fick jag ställa in och fick utan vidare pengarna tillbaka när läkaren sagt sitt. Jag gjorde bara en kort utflykt med tenderbåten på max 15 minuter till ön och bara detta var en uppfriskande och härlig tur. Väl där visade det sig inte vara mer än en liten marknadsplats av mer tillfällig karaktär och mer en parkeringsplats för alla väntande utflyktsbussar, taxibilar och annat. Allt var dyrt som vid tidigare tillfällen men det blev i alla fall en typ souvenir T-shirt och jag gick en långsam promenad i egen takt och fotograferade. Det var då jag kom på att det måste vara detta mycket flitiga fotograferande som har orsakat sträckningen. Då det gungar nästan hela tiden, är ojämn terräng, min dåliga balans mm så måste jag spänna mig för att försöka hålla still kameran samt litet hoppande av och på utflyktsbussar - tja mer behövs inte….Tillbaka igen i hytten satt jag och sorterade bilder när jag kände att jag hade nåt löst i munnen - en ganska ny fyllning i en framtand hade lossnat och där gapar nu ett hål i dess ställe! Undrar i fall de har några krokodiltänder kvar i köket….

Del av Pooldeck, Radiance of the Seas

Nu skall jag strax gå och fixa till mig för innan kvällens middag är jag inbjuden till en speciell tillställning för de gäster som så att säga är stammisar hos Royal Caribbean International. Den innebär oftast att man förutom att kaptenen eller nån annan med guldränder pratar litet, något kortare uppträdande medan man bjuds på fri dricka och äter sig proppmätt innan man går och sätter sig till bords för den vanliga middagen! Men idag blir det inget dricka för mig - minns hur det gick för nån vecka sen: Utslagen efter ett glas vin samt att jag idag även tar tabletter. Jag är nog enda gästen som hänger i baren och mestadels håller mig till cola under den här kryssningen…Och det känns faktiskt skönt!

Ekvatorn

I dag är det fjärde dagen till havs (Stilla Havet) och idag har vi också passerat ekvatorn. Med anledning av detta spexade personalen med norske kaptenen  i spetsen till det litet när kung Neptun med drottning och följe gjorde visit ombord. Ett uppskattat inslag av de flesta utom kanske av det stackars gäng av  utvalda karlar som beordrades fram och fick råa ägg knäckta i skallen, därefter tomatsås och kokt pasta och sedan vetemjöl. Men inga sura miner för det. Jag tror att amerikaner är mycket för såna där litet larviga barnsliga lekar - tycker mig ha sett det i andra sammanhang. Sånt som de flesta andra av oss skulle tycka vara litet pinsamt eller skämmas över. Full fart var det i alla fall och stämningen var det inget fel på heller!

Det gungar och gungar och jag undrar om det inte är därför som vi är så trötta. Det är  oftast inte jättemycket men konstant. Längre fram närmare Australien har jag hört att det kommer att gunga ännu mer så det är väl bara att vänja sig. Det gungar inte så jag mår illa men det är svårt att gå trots rullatorn så jag sniglar mig fram ombord.

Det är ganska slöa och slappa dagar. Jag sitter relativt ofta på soldäck (i skuggan) och läser vilket jag knappt har tid med hemma då jag ofta fastnar vid datorn. Här är det alldeles för dyrt och långsamt för att fastna….

Träffade i eftermiddags på det par som vi delade minibuss med när vi skulle till Pearl Harbor för ett tag sen. Vi visste att vi skulle iväg på samma kryssning men bland alla dessa människor är det inte så lätt att springa på varandra. De berättade att de anmält den otrevlige chaufför vi hade på de resan dit till företaget. Jag anmälde ju bara till hotellet och de verkade de ju inte bry sig där.

I matsalen delar vi bord med ett äldre australiensiskt par. Det är egentligen ett bord för sex personer men vilka de två återstående gästerna är vet vi inte för de har inte visat sig ännu. Antingen äter de uppe i buffematsalen  där man inte behöver klä sig "fint" eller så har de bett om att få byta bord vilket inte är ovanligt. Det är alltid det första jag gör när jag kliver ombord på en ny kryssning. Jag kollar vilket bord jag fått och om det är "bra". Brukar också fråga om det är engelsktalande medresenärer vid bordet. Är jag inte nöjd med bordet ber jag att få byta. Den här gången behövde jag inte det. Jag blev ganska imponerad av frun i herrskapet som vi delar bord med. Jag vet inte vad för sjukdom hon lider av men antar att det är diabetes. I går efter måltiden tog hon diskret fram en liten orange sak som jag först trodde var ett rör med läppglans. Men hon körde den rätt in i i buken genom klänning och allt! De är väldigt matfriska detta äkta par och brukar äta åtminstone tre förrätter och ibland två varmrätter också. Samt ett par efterrätter.... Någon av alla de förrätter de beställde in i går kväll tyckte vi luktade litet illa. Sonen frågade mig om jag inte tyckte att det luktade kattpiss och ja, visst kände jag en dragnig åt det hållet. Sen gick jag runt och tyckte att hela fartyget luktade kattlåda….Idag är den doften och känslan tack och lov borta!

I kväll, precis innan middagen,  var det ett   s.k. "Wellcome Back- party"- för återvändade gäster och vi bjöds på mängder med små goda kanapeer och vin till. Nästan hela staben av "guldränder" - jag ser inte skillnad på graden - stod uppradade när alla vi gäster tågade in där förfriskningarna fanns och där kaptenen skulle hålla tal mm. Detta fartyg, "Radiance of the Seas" har faktiskt en svensk kapten men då han nu är på semester så tjänstgör en norsk kapten i hans ställe. Han drog faktiskt en Norge-historia men det fattade nog inte de andra gästerna utom vi 5-6 svenskar som är ombord och ungefär lika många norrmän. Men vitsen gick hem ändå hos övriga ca drygt 30 olika nationaliteter ombord! bland gästerna.

Kung Neptun med drottning

Efter välkomstpartyt var vi så mätta och jag blev efter det enda glas mousserande vita vin jag drack helt snurrig i bollen och trött. Så det blev inga andra kvällsaktiviteter för oss, inte ens teaterbesök för min del då jag inte var så tänd på kvällens program - Country and Western. Tyckte inte det var värt risken att sitta och sova i en teaterfåtölj utan försöka krypa till kojs tidigt gungad till sömns av vågorna.

Och precis medan jag sitter och skriver dessa rader så ringer min mobil - mitt ute i oceanen. Hur är detta möjligt? Jag har inte roaming på, inte internet och hur sjutton kan samtalet gå fram från Spanien???  Via samma satelit som internet?Om nån vet så var snäll och tala om detta för mig!

Ägg- och pastagubbar täckta med vetemjöl och tomatsås.

 I morgon skall vi lämna ifrån oss våra pass för då kommer fransk polynesiska  myndigheter ombord och vill granska oss. Dag 7 på denna kryssning blir det så äntligen strandhugg och vi får känna fast mark under fötterna. Då ska vi besöka Bora Bora, Tahiti i Franska Polynesien. Därefter kommre i tur och ordning Papeete i Franska Polynesien samt dagen efter Moorea atollen också i Franska Polynesien. Det är väl där det som fransmännen gjort flera underjordiska atomprovsprängningar…

Pearl Harbor

Vår transport!

Redan innan jag lämnade Sverige för resan hit hade jag bestämt mig för att besöka Pearl Harbor på Honolulu, Hawaii. Inte för att jag visste något om platsen mer än att den var en amerikansk marinbas som den kejsarliga japanska flottan attackerade den 7 december 1941 och att USA dagen därpå förklarade landet krig. Men hur ser där ut idag? Är det en stad  eller i alla fall ett samhälle, finns där något annat att besöka eller göra osv? Eller är det enbart ett "Memorial Museum"? Tja, det enda sättet att få veta var ju att åka dit och titta - dessutom har jag börjat bli less på Waikiki och turismen/kommersen där och ville gärna komma bort några timmar.'

Ubåt, Pearl Harbor

 Sonen muttrade men hängde med och kommenterade att vad Japan sedan utsattes för var så ännu mycket värre. Det talas ofta om Hiroshima som bombades sönder och samman med atombomber (Vi har faktiskt också varit på plats i Hiroshima under den ceremoni som hålls i den stora  Fredsparken på Hiroshimadagen, även  internationellt uppmärksammad den 6 augusti varje år). Inte lika ofta talas det om Nagasaki där långt fler människor omkom p.g.a. atombomber än i Hiroshima. För att inte tala om Tokyo där otroligt många fler människor dödades än i Nagasaki och Hiroshima tillsammans. Men över Tokyo fälldes brandbomber och det  är därför det inte talas mycket om detta. I Uenoparken i Tokyo finns ett mindre minnesmärke över offren men det är inte mer än så.

Monumentet heter: Tree of life

Krans av kalla och orkideer

Japanska fredstranor

Pearl Harbor

Vi talade om krigshetsare och galen militarism i allmänhet vilket land det än gäller men givetvis om vissa i synnerhet. Inom Minnesområdet i Pearl Harbor är som olika paviljonger uppbyggda med filmvisning, uställningsföremål,  foton och texter. Det var varmt och mycket folk men jag ville i alla fall ta en snabbvända runt. Och vi konstaterade att det inte fanns mycket mer att göra på ort och ställe sedan man besökt detta område.

Foton från utställningen

Foton från utställningen

Foto från minnesutställningen

Foto från minnesutställningen

Jag trodde att det var en organiserad tur som jag hade bokat in oss på till Pearl Harbor men detta visade sig vara helt fel. Det var ett företag som forslar runt folk i minibussar och var mer intresserat av att få plats med så mycket bagage som möjligt så passagerarna fick sitta mer eller mindre hopklämda i obekväma ställningar. Jag bad att få sitta vid förarplatsen i fram då jag har problem med benen och svårt att gå. Men det gick inte för där skulle chauffören stapla bagage på både höjden och bredden. Så jag fick sitta på snedden utan säkerhetsbälte för att kunna stsräcka ut benen någorlunda och fick ont i ryggen redan innan vi hade lämnat hotellet. De flesta passagerarna och all deras packning skulle dock av vid "Piren" - kryssningshamnen - efter ca 20 min resa  och sen blev det bättre plats. Framme vid Pearl Harbor släppte chauffören oss vid vägkanten och sa att det fanns två returer tillbaka, den första om ca 3 tim och "den hinner ni inte med" samt en senare om drygt fem timmar och den valde vi då. Tänkte att det finns väl restaurang på området där vi kan äta, vila och vänta...Detta var dock en förhoppning och inget mer. Det fanns toaletter och det fanns en kiosk som sålde dricka, godis och bullar. Och man kunde mata duvor - trots varningsskylt om att man inte fick. Förutom stora vanliga duvor fanns det en slags miniatyrras av samma fågel som gick runt och letade brödsmulor mm.

Pearl Harbor

Papegojblomma

Ingången  till Pearl Harbor

Jodå, när vi väl kommit in på området, lämnat in handväskan på tvångsförvaring, 3 dollar tack, så började vi i alla fall titta runt och fotografera. Tittade in i en paviljong och blev positivt överraskade över att det inte alls var så pro-amerikanskt som vi hade väntat oss. Tonen var tvärtom ganska dämpad och neutralt hållen  och tog inte heller ställning vilket gjorde oss intresserade av att fortsätta titta. Men vi avverkade inte hela anläggningen ändå. En del åkte man båt till men turerna var inställda pga för kraftig blåst.

 Så återstod bara problemet med returen för att sitta och vänta på en parkbänk i flera timmar och slösa bort tid hade vi inte lust med nån av oss. Inte heller att åka med den osympatiske chauffören och riskera att sitta ihopklämda igen för 11 dollar var, enkel resa. Taxi skulle bli för dyrt, ca 50 dollar + dricks så det sa jag nej till och föreslog att vi skulle försöka förhandla fram ett pris när det visade sig att de inte hade fasta taxor för sträckan. En gav ett bud men fortfarande för högt så jag sa till grabben att vi skulle sätta oss och vänta för det kanske dyker upp nåt... Det dröjde inte heller många minuter innan en taxi (riktig, inte svarttaxi) stannade och frågadae vart vi skulle samt vad vi var beredda att betala. Jag sa ett pris 15-20 dollar under det första vi fått när pojken frågade och detta accepterades. Samtidigt fick vi förbeställt hämtning  till ett något längre än normalpris till i morgon när vi skall checka ut från hotellet och ta oss till kryssningsbåten för vidare resa.

Liten skyddsfärgad fredsduva kanske?